För många år sedan deltog jag i ett seminarium på Harvard i Boston. Ledarskapsforskaren Richard Hackman berättade medryckande, i strumplästen efter att ha sparkat av sig skorna (!), om sina studier av internationellt uppburna symfoniorkestrar och karismatiska dirigenter, med legendariska namn som von Karajan och andra: - Skall man bedöma ledarskapet i en symfoniorkester, lyssna efter hur det låter!
Brynäs är mitt favoritlag, laget i mitt hjärta och det för alltid. Med tränare som den alldeles för tidigt framlidne hockeyprofessorn, som han kallades, Tommy Sandlin. Och nu forne backgiganten Tommy Sjödin. En gång min student, läste Sport Management för mig tillsammans med assisterande tränaren Janne Larsson och andra forna stjärnor.
Hur bedöma Tommy som ledare? Jag följer Hackmans rekommendation och kikar efter i tabellen, ännu mer hur det ser ut på isen under match.
Hur "låter" den svenska demokratin? Bortom munväder och pladderkvarnar? Tillståndet i landet minst sagt illavarslande. Gigantiska ekonomiska klyftor. En uselt kontrollerad massinvandring som genererat allvarliga samhällsproblem. Kriminalitet och våldtäkter. Skolor och sjukvård i förfall.
Samhällsproblem som den svenska modellen - förr lyftes den fram som det bästa exemplet på "social ingenjörskonst" - helt uppenbart inte förmår lösa. Vad politikerna än säger, hur de än försöker lugna oss. Lura oss, kanske jag borde skriva.
Man påstår att det är folkstyre som råder. Men den politiska kasten styr efter eget huvud. Ingår decemberöverenskommelser. Trixar. Sandlådekivas om positioner. Verkar inte ta landets situation på allvar.
Att denna sommarvarma novembersöndag strosa omkring på agoran i Aten, där de gemensamma angelägenheterna en gång dryftades av fria män, inbjuder tanken till att fundera omkring olika politiska modeller, förtjänster och konsekvenser. I ett land med erfarenhet av demokrati, tyranni och militärjunta. Namn som Solon (republikan i sinnelaget), Peisistratos (tyrann) och Kleisthenes (något av demos fader enligt historieskrivarna).
Platons, för att förbli i den antika grekiska föreställningsvärlden, samhällsidé lockar Skriftställaren, det skall tillstås. De upplysta styr. Men vem skall övervaka dessa? Och med en de upplystas despoti, vad med en sådan som Skriftställaren som lever efter principen non serviam och alltid tillhört protesten och motståndet?
Minns plötsligt Lars Gustafssons utopikritik i Bilderna på Solstadens murar. Så: bort alla vackra modeller.
I morgon till stadsdelen Exarchia, där det enligt vännen Nette lär finnas anarkister och andra frifräsare. Låter som kvarter som passar Skriftställaren. Anarchos!
Fotnot. Bilden på Herakleitos tagen i går afton. Frihetens dialektiske filosof hänger i ett fönster till en bokhandel i Exarchia. Inspirerade Skriftställaren till boken Eolus & Herakleitos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar