Stig Sjödin-sällskapet publicerar i december en bok om författare med anknytning till Sandviken där Stig Sjödin växte upp. Skriftställaren en av dessa. Sjödin kände min mor från barndomen och lekarna bland brukskåkar och utedass. När vi en gång träffades i verkliga livet, han närvarade vid en doktorsdisputation i Uppsala på en avhandling om hans författarskap, mindes han henne väl när jag berättade att hon hette Stake som flicka.
Sjödin bröt sig ut från Bruket och den kvävande konformiteten. Klart det fanns ogina, måhända avundsjuka, röster bland hans tidigare arbetskamrater som tyckte han var jollig med sitt skaldande. En riktig sandvikare skrev inte poesi, höll inte på och jollade.
Man gör rätt för sig - i Verket. Och är försiktig med stora ord. Spar dem i bästa fall till femtioårstal och begravningar.
Plötsligt minns jag Per Gunnar Evanders, en annan ursprungssandvikare, Berättelsen om Josef och nyckelrepliken: - Ängslan, vilket konstigt ord.
Min morfars bror Otto var arbetskamrat med Sjödin. När Sjödin, jag vet inte hur många gånger det skedde, läste upp sina dikter offentligt på hemmaplan, fanns alltid Otto på första bänk. Jag pratade aldrig med honom om detta. Jag antar att Sjödin stod för det uppbrott som Otto inte gjorde.
Eller kanske räckte det med att Sjödin förkroppsligade att uppbrottet var möjligt. Det fanns där som en kvarvarande möjlighet, en utväg. Även om det aldrig realiserades. Men drömmen om att vända det livsslukande Verket ryggen kunde behållas.
Det ryktades att Sjödins diktsamling Sotfragment - den man främst förknippar med honom trots hans digra produktion - lästes av verksledningen för vilken golvet var ett främmande land. Och arbetarna ett främmande folk. Som vore det ett industrireportage. Inifrån och nedifrån. Sjödin som en tidig Wallraff men utan att dölja sin identitet.
I en av sina dikter skriver Sjödin om den sysslolösa disponentsfrun som tittar med kikare ned i Verket på gubbarna. Om de tar för lång rast. Jag citerade det i min avhandling Från Konsul Göransson till MBL. Varje gång, det blir alltmer sällan, jag i bil passerar huvudporten och med blicken sedan fastnar i stängslet som omgärdar fabriksområdet tänker jag spontant och rysande läger. Verket som arbetsläger. Arbeit macht frei.
Sjödin döljer inte kollektivets förtryck av den arbetare som sticker ut från samma kollektiv, inte är som andra. Det självförtryck, den självförminskning, som alltid varit arbetarklassens förbannelse. Men han tematiserar det inte lika långt som Folke Fridell och Kurt Salomonsson. Och därmed kunde han förbli i socialdemokratins famn.
Ett par somrar feriejobbade jag nere i Verket. Långhårig, försökte dölja det genom att bakåtkamma håret och lägga det bakom öronen. Fick snart höra från en av gubbarna: - Är du Jesu broder, du? Ingen ömsinthet i stämman. En annan konstaterade att jag såg för jävlig ut och fattade inte att mina föräldrar släppte ut mig med detta långa hår.
När det gick upp för honom att Gösta Ekstrand var min pappa, de var båda aktiva inom hemvärnet, såg jag på honom att han önskade han bitit sig i tungan. Farsan var inte att leka med. Kunde lätt brusa upp. Och han försvarade sin ende son.
Jag kan inte glömma att gubbarna när de gick förmiddagarna, instämpling 05.45 tror jag, mycket tidigt var på plats. Drack kaffe och donade i omklädningsrummet. Smågnolade och trivdes. Sedan till den väntande stämpelklockan och därefter maskinerna. Dag ut och dag in. Väl åter från semestern: - Skönt vara tillbaka i gängorna igen! Underförstått: när allt är som vanligt.
Ge sitt enda liv till Verket - aldrig! Jag drog till Uppsala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar