Utanför købmanden i Tversted, denna söndag när Vesterhavet dånar mer än vanligt och det går vita gäss därute, en braskande löpsedel från Ekstra Bladet om farliga nazister i Norden, läs: Sverige. Jo, Sverige. När Sverige omtalas är det alltid i negativa ordalag. Förr var det storebrors- och kontrollsverige som häcklades. Systembolaget, denna enligt dansken besynnerliga inrättning, typiskt Sverige. Och inte kunde man köpa friske rundstykker. När Aalborgs spritfabriker övergick i svensk ägo, utbröt nästan landssorg.
Numera är det invandringen som mestadels är på tapeten. Hur illa det kan gå med en oansvarig invandringspolitik. Malmö pekas ut som det varnande exemplet, ett gäng journalister skickades över Sundet för att på plats detaljerat dokumentera det sociala eländet. Bland ledande politiker diskuteras på fullt allvar dessa sommardagar att förstärka gränsskyddet mot Sverige, efter att Säpo avslöjat hur många terroristsympatisörer som fritt kan röra sig i vårt land.
Min framlidna svärmor, gift med en dansk, dristade sig till att hissa den svenska flaggan, jämte den danska väl att märka, för att hedra oss i samband med ett besök på Skagen. En sur snåldansk till granne ryckte ut och fördömde tilltaget, stal hennes glädje över besöket.
Min vän Anne-Li frågade häromdagen om jag som hon talar flytande danska. Knappast. Hos købmanden har de under alla dessa år, många har det blivit eftersom jag återkommande besökt Danmark ända sedan 70-talet när jag gästföreläste i Aalborg, aldrig fattat vad jag säger. Jo, om det står en ung förmåga bakom disken, läser på universitet och är hemma och feriejobbar, då går det utmärkt. Men annars hjälper det inte trots att jag bokstaverar ordentligt och använder hög och ljudlig stämma. Klart de fattar, men de låtsas som om jag pratar grisengelska som vi sa när jag var barn.
Ni minns säkert den underbare Ernst-Hugo och hur han utropade danskjävlar i tv-serien Riget. von Trier avslöjade förresten att Ernst-Hugo blev alltmer som sin rollfigur, särskilt vid löneförhandling.
Det finns de som hävdar att den latenta aversionen mot svenskar - dock, märkligt nog, icke mot tyskarna som ju var här och ockuperade - bottnar i efterkrigstiden när vi som sluppit kriget kunde leka storkuckun och det rådde knapphet i Danmark. Det var då, det! Nu måste jag betala 1,31 för en dansk krona.
Känns inte bra känna sig som en svenskjävel. Jag som älskar detta land, älskar handbollslandslaget, von Trier och Vinterberg och alla skådespelarna, bröderna Price och Mette, Kim (poetiskt geni som behärskar den svåra konsten att skriva enkelt) och Sanne (en gång puma, alltid puma), Kierkegaard, Strunge och Brandes (om än oförbätterlig mansgris), liksom Søren Krøyer. Efter den sistnämnde har jag döpt detta skimrande landskap till Krøyerland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar