När jag slutade att vara en samhällsvetare utan samhälle

Jag vet inte allvarligt talat varför jag har problem, ett alltför starkt ord i sammanhanget i och för sig, med att läsa litteraturdocenten Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige (Timbro 2020). Jag läser och lägger bort, börjar om på nytt men lägger efter några sidor undan boken igen. 

 

Lundberg skriver mestadels alldeles utmärkt och är ordentligt påläst. Inget slarv. Så varför i hela friden haltar läsningen?

I skottgluggen den svårt skamfilade Akademiens Horace Engdahl, postmodernismens härförare i Sverige enligt Lundberg. 

Engdahl är inte de centraleuropeiska förgrundsfigurerna Heidegger, Derrida eller Roland Barthes. I en principiell mening är han en epigon. Om än en stilistiskt välutvecklad sådan. I rollen som kulturelitens posör.

Huvudet intellektuellt kortare än sina valfrändskaper. Karriärhjälpare skulle nog Lundberg snarare säga. Engdahl har behövt och använt stora europeiska namn för att göra karriär i lilla Sverige. Han har instrumentaliserat dem. 

Och varit ytterst framgångsrik, samlat på sig ett stort kulturellt kapital för att använda Bourdieus slitna term. 

Många teoretiker, utan att fastställa enhetlighet eller självklarhet, föser Lundberg in under den totaliserande rubriken ”postmodernister” och det är förmodligen det som främst stör mig. 

Det finns en iver i detta infösande som väcker frågor om det är originalen eller uttolkarna som Lundberg skjuter in sig på. Vad motiverar boken? Engdahl skjuter han ju snart hål på. I Knut Ahnlunds fotspår. Den senares lustmord på Horace var för övrigt rena underhållningen.

Kanske har Lundberg, förstå mig rätt, i för hög grad ”nått” originalen via epigoner och uttolkare. 

Han börjar med Engdahl, Anders Olsson och Danius. Och hamnar hos deras inspiratörer, Heidegger med flera. Han går ”bakvägen” så att säga. 

Det mycket komplicerade teoribygget hos exempelvis Heidegger kräver mer än impressionistiska anmärkningar och sammankopplingar. Eller guilt by association.

Tar man den västerländska filosofihistorien på det allvar den förtjänar är det omöjligt att avfärda eller reducera Martin Heidegger. Inte ens om man kastar in hans sympatier för nationalsocialismen och Hitler som ju till råga på allt också svalnade.

I litteraturlistan saknar jag sociologen Zygmunt Bauman, hans bok om Auschwitz som inspirerade Sven Lindqvist till Utrota varenda jävel. 

Där Bauman driver en bärande tes om hur Auschwitz, denna ”mänsklighetens slutstation” som någon skrev, blev möjligt och hämtar teoretiskt stöd hos de modernitetskritiker ("postmodernister") Lundberg strävar efter att distansera sig från. 

Är det en medveten utelämning eller känner inte Lundberg till Bauman? Svårt tro vare sig det ena eller det andra.

Jag minns när vi några få eldsjälar med entusiasm drog igång kursen Kunskap och tystnad  med underrubriken En kurs i ovisshet vid Högskolan i Sundsvall med de författare som Lundberg brännmärker på litteraturlistan.

Och jag samlade ett antal texter ur min hand till samlingen Days of future passed: Sociologin och det postmoderna samhället, lutade mig mot Michel Foucault och andra.

Det kändes som om det alltmer förslappade och bekväma tänkandet avideologiserades, bort marxism och behändigt färdiga tankemönster, och befriades genom läsningen av Foucault och de andra ”postmodernisterna”. 

Jag var inte längre en vatten trampande samhällsvetare utan samhälle. Inte längre teoretiskt arbetssökande. 

Nej, jag blir inte riktigt klok på Lundberg, jag har därtill svårt för guilt by association. Men jag fortsätter att läsa. 

Aversionen mot den värdegrundsbaserade, intellektuellt förfallna högskolan delar vi helt och fullt. Den som förvägrar Lundberg en professur. Men varför söka legitimitet hos dem som förtjänar förakt? 

Så tänkte jag själv under alla högskoleår tills Uppsala Universitet uppmanande frågade mig varför jag inte sökt en docentur.