Jag börjar läsa Peter Handbergs Skuggor (Natur & Kultur 2012). Självbiografiskt och naket, bitvis plågsamt, om en problematisk - ett utslätande, neutralt ord i sammanhanget - relation mellan far och son.
Jag har läst Handberg tidigare. Senast om en fasansfull resa också in bland mänskliga skuggor, iskalla sådana: förintelsens Östeuropa. De vanliga människornas ofattbara grymhet. Slaktandet av judar. Utan misskund.
Stilisten Handberg har alltid tilltalat mig, en njutning att läsa honom. Men den här boken får jag till en början problem med. Texten tycks mig överarbetad, Handberg stoppar in för mycket, vill för mycket, söker briljans istället för att skriva enkelt, det svåraste av allt.
Jag lägger bort men återvänder till boken. Och nu dras jag in. Fängslas. Berörs. Identifikationens dörr öppnas.
Den rymmer en generell problematik som går utöver det strikt självbiografiska. När jag föreläste för studenter brukade jag använda uttrycket våra värsta fiender. Och det syftade inte på chäfer. (Bild på två av mina tidigare usla högskolechäfer i GD 8/9, jag ryser av obehag.)
Utan på dem som står oss allra närmast: föräldrarna framförallt. I relationen med våra närmaste inleds det inställda upprorets liv. Fast vi borde inte leva så, i inställt uppror. Ett liv har vi. Ett enda.
Men det är så förskräckligt svårt att våga inse vilka som egentligen kringskär och trycker ned oss, ännu mer att våga handla gentemot dem.
Så gör man ju bara inte. Befrielsen iscensätts aldrig utan den största smärta.
Handbergs bok illustrerar detta. Hatet mot en fader som tar sig förkvävda uttryck. Såsom varande relationist vägrar jag att göra fadern till en syndabock. Även den nedtryckte måste ta sitt ansvar. Som Hannah Arendt klokt förmedlade: Vi bär även ansvar för vår lydnad.
Ingen är enbart ett isolerat offer. Hegel betonade relationen mellan herre och slav, den ene är intet utan den andre. Över- och underordning är en relation.
Jag minns vilken uppståndelse Jan Myrdals barndomsskildring väckte. Han hade brutit mot en tyst, helig regel: Man kritiserar inte offentligt sina dagars upphov. Framförallt inte modern. En syster till Myrdal vredgades.
Föräldrarna var, om jag minns det rätt, inne på att stämma honom. Han ljög, enligt dem. Hittade på. Som om det fanns en sanning och inte olika versioner. Klart det gör ont när barnet ocensurerat förtäljer sin. Den instinktiva protesten: Men så var det väl ändå inte!
Handbergs bok lämnar efter sig kluvenhet. Ilska och sorg blandas. Även jag hade en far och som jag konstaterat mer än en gång: Vi fick liksom aldrig till det. Pappa gick bort 1971. Många år har gått. Men vår relation består som en inre sådan.
Skuggorna faller långa efter de viktigaste personerna i våra liv.
Intressant frågeställning rörande författarens skildring av föräldrar. Med Myrdals Barndom som referenspunkt kanske man ska betrakta andra samtida beskrivningar av åldrade eller avlidna föräldrar. Oftast inte så mycket upprördhet när det begav sig. Varken bland läsare eller kritiker. Tikkanen om superier och snedknullande. Kerstin Thorvall kunde opåtalat spekulera i att hon "kanske" utsatts för incest (hörde henne själv). Jans karaktäristik av Gunnar och Alva under småbarnsåren framstod ju då som tämligen lågmäld. Inte så mycket mer än att man får bilden av Gunnar som en stor intellektuell men också en översittartyp och att Alva var lika oförmögen att förstå barn som husdjur. Men paret hade då på 80-talet fortfarande något kvar av nationalhelgonens glans.
SvaraRaderaSedan vet jag inte om jag riktigt hänger med i det du skriver om far-son relationen. Om det handlar om att du inte som vuxen diskuterat hur du upplevt barndomen? För min del tror jag inte att det någonsin går att göra ett allomfattande avslut med en närstående.
Tror inte heller det går att sätta punkt. Jag skrev en bok om min far, kändes som jag i och med det såg annorlunda på vår relation. Han gick bort 1971 i leukemi, insjuknade 1967, jag var tonåring och en vilsen varelse, 1971 väntade min dåvarande hustru och jag vårt första barn, under många år "stoppades" pappa undan, sedan skrevs boken.
SvaraRadera