- Får du inte ont i huvudet av att läsa så mycket? Frågan skickades utan elaka baktankar mot mig från min syster när jag låg i Upsala. Hon var själv en läsande människa. Hjalmar Bergman hennes stora favorit. Farmor och vår herre särskilt.
Jag läser mindre och mindre skönlitteratur. Det fanns en tid i mitt liv som sträckte sig över många år när jag läste en bok om dagen. Som doktorand tränade jag upp en snabbläsningsförmåga alldenstund jag varvade barnpassning (dåligt ord) med bokslukande.
Skulle jag resa någonstans måste jag planera hur många böcker som skulle packas ned för att inte riskera sitta boklös i hotellrum eller på flygplats. Jag planerade antalet böcker minutiöst. Liksom inför somrarnas återkommande vistelser i Danmark. Böckerna krävde en egen väska.
Det senaste året har jag ägnat mig åt omläsning, något jag aldrig gjort tidigare bortsett från några enstaka undantag, och det har varit överraskande givande. Västeråssonen Lars Gustafsson var riktigt rolig att möta på nytt.
Att kunna notera återkommande stildrag som jag tidigare inte uppmärksammat. Men gjorde det nu när jag nu på raken läste flera skönlitterära verk och som alltid med inslag av självbiografi. (https://www.opulens.se/litteratur/coronaomlasning-den-gackande-lars-gustafsson/)
Ny, hur man nu skall avgränsa det, svensk skönlitteratur följer jag inte överhuvudtaget. Namn på författare kan svischa förbi i rubriker. De är mig totalt okända. Och det stör mig inte ärligt talat. Kanske missar jag något. Men jag vet i så fall inte vad.
När litteraturkritiken för femtioelfte gången debatteras på förutsägbara kultursidor får jag lust att osäkra min pistol.
Filmer och tv-serier har efterhand trängt undan böckerna, jag har blivit en riktig serienörd. Nå, litteraturdocenten Johan Lundbergs bok När postmodernismen kom till Sverige läste jag alldeles nyssens. Men inte i ett sträck.
Eftersom jag själv ingående sysslat med och även skrivit om de författare, Foucault, Derrida och andra, han behandlar borde jag ha varit mer intresserad och på kanske. Men icke.
Kanske är det åldern som man brukar säga när man inte kommer på något annat. Det skönlitterära läsandet känns inte längre lika viktigt. (Med undantaget centraleuropéerna.) Bokslukandet har upphört.
Hyllorna i det privata biblioteket som dignar från slukandets år står och samlar damm. Dessa böcker om vilka jag förr sa: det enda jag äger.
Jag minns ett samtal med framlidne vännen och förläggaren, tillika mycket produktive författaren Gert Nilson som menade: —Jag tycker att jag har skrivit tillräckligt med böcker.
Kanske har jag läst tillräckligt? Jag hör själv hur knasigt det låter.
Bild: Christen Købke, To læsende børn, hirschsprung.dk.
Övertygelsen att personer blir intellektuella eller intelligenta av böcker/utbildning är märklig. De blir ordrikare & omständligare. Ofta självgoda & odrägliga. Intellektuella kan sakta växa fram av bokläsning, sant, Men det beror på att de fanns där innan en enda bok lästs.
SvaraRadera" [...] fanns där innan." Hos mig fanns när jag började sluka böcker, "bilda" mig, säkert också ett inslag av självhävdelsebehov i en akademisk miljö. Jag kom från en miljö där det inte lästes.
SvaraRaderaZodiak-skorpioner kan ibland som barn börja se böcker "som karatelektioner", för att kunna sätta omgivningen på plats verbalt. En lite ovanlig anledning för läsande.
SvaraRaderaSå kände jag mig första tiden i Upsala, jag var "satt på plats" av alla belästa och snacksaliga. Blev en drivkraft för mig att läsa.
SvaraRaderaLasse, för vem tror du Lundbergs bok är intressant i första hand? Den litteraturintresserade? Eller akademikern som följt kulturdebatten? Jag har bara skummat några recensioner så långt. Och har många andra böcker på att-läsa- listan.
SvaraRaderaJoakim, att bokläsning förbinds med intellektualitet är inte alls märkligt. För att vara lite docerande: den första kända läroplanen i historien - den grekiska- omfattade tre ämnen: grammatik, retorik och dialektik. Grammatik avsåg läsning. Läroplanen avsåg att göra fria män till medborgare, d.v.s. kapabla att delta i det offentliga, politiska livet. Utan läsförmåga - en färdighet som kräver vana för att bibehållas blir människor i praktiken omyndiga.