Äntligen, Berlin!

Svenska konstnärer (utomordentligt spännande sådana) bosatta i Berlin lyckostarna och förtrogna med min djupa kärlek till staden lockade mig redan för, som det känns, åtskilliga veckor sedan: - Kom! Inga problem. Det krävs ingen karantän. Bara att åka.

Jag plockade genast fram den i Helsingborg inhandlade rullväskan från prioriterad plats i garderoben. Men onda aningar smög sig på, som de i mitt fall alltid tenderar att göra, och medförde att jag mejlade Svenska ambassaden i Berlin. 

Trots fredagseftermiddag vänligt om än avkylande svar tämligen omgående: 

- Du måste dessvärre ge dig till tåls. Karantän för den som reser in. Två veckor. Sträng karantän. Mat måste beställas hem. Du får inte lämna bostaden.

Tablå. Långsamt sjönk jag ned i det tröstlöshetens mörker som Berlinabstinensen framkallar. Det var ju så länge sedan vi sågs, Europas hjärta och jag! Resan i april frös inne. Förbaskade virus.

Varje morgon läser jag BZ och Berliner Morgenpost. Under pandemin med skarpare blick än vanligt. Och, jetzt! Jag kan åka! Snart bär det av. Munskydd nedpackade. Rädd det kommer att kännas surrealistiskt med ett Berlin i munskydd. 

Det har demonstrerats, många tusen ute på gatorna, mot införda restriktioner såsom munskyddskrav i kollektivtrafiken. Myndigheterna har, efter vad jag förstått, behandlat demonstrationerna med försiktighet för att inte provocera och göra saker och ting värre. 

Den tyska totalitära historien kastar långa skuggor in i samtiden, manar till eftertanke. Tredje Riket. DDR. Wir sind das Volk har förekommit på banderoller. Hänvisningar till DDR och Stasi. Maktens fingrar väck från medborgarna! 

Jag missar till min stora besvikelse en utställning med John Heartfield - vars grav jag alltid uppsöker i Berlin, konstnären vilar på samma kyrkogård som Marcuse, Bahro, Bohley, Müller, Teufel med flera - som stängde 23 augusti. Ingen förlängning i skrivande stund. 

Men en utställning om Hannah Arendt, den okuvliga och lojal mot ingen annan än sin egen tanke, i Deutsches Historisches Museum skall jag absolut se. Med mask på. 

Snart åter i universitetsstadsdelen Dahlem, innesluten i Freie Universitäts frihetliga, anti-auktoritära atmosfär. Jag räknar timmarna. En av mina bästa platser på jorden. Frisläppandets plats, tänkandet släpps fritt. 

Dagliga rapporter utlovas från min höst i Berlin. Tjugosex år sedan Nätternas natt: Höst i Berlin utgavs. Vart tog åren vägen? Men väl på plats på campus vet jag att det kommer att kännas som om tiden stannat. 

Mask på!