tisdag 3 januari 2023

Existentiellt en jobbig jävel





















Viljans triumf (Triumph des Willens) är titeln på Leni Riefenstahls bredpenslade dokumentär om nationalsocialisternas minst sagt spektakulära - Hitlers kelgris Albert Speer huvudansvarig - partidagar i Nürnberg 1934. Beställning från den Führer hon hänfört dyrkade. 

Finansieringen av det megalomaniska projektet inga problem, hon ägde ju diktatorns öra. Bara att med fria regissörshänder ösa på för fulla muggar med många involverade. 

I andra filmsammanhang, kanske inte denna gång efter vad jag lyckats luska ut, använde sig den systemtrogna filmaren av lägerfångar. 

En gigantisk produktion denna hagiografiska film, på flera sätt filmkonstnärligt nyskapande. Osökt minns jag Milan Kundera (författare bland annat till Varats olidliga lätthet, 1984), kritisk mot filmmediet. För honom var film en åskådaren fördummande teknik, definitivt inte konst

Jag kände en så kallad "filmvetare" - disputerade på en för en enkel själ oläsbar avhandling om Rödluvan - som om "smala" filmer använde det en smula förbryllande uttrycket "konstfilm".

Riefenstahls film har hyllats som dokumentär betraktad. Till och med prisats som den bästa sådan någonsin. Kontexten svår att blunda för. Ännu mer med efterkrigsfacit i hand: nazisternas krigsförbrytelser, Förintelsen. Riefenstahl tjänade villigt den totalitära makten. 

Riefenstahl och Hitler, skönheten och odjuret i ljuv förening. Men det stannade, enligt ryktet, på ett platoniskt plan. Även om hon, också enligt ryktet, var beredd att gå längre. 

"Viljans makt" har jag, parafraserande, tänkt många gånger. Titeln på mitt liv som film. När jag har varit febrig och nedsatt. Riktig illa däran vid ett par tillfällen. Men ändå. Upp på de allt annat än stabila fyrtiosexorna. 

Med en ovillkorlig uppmaning till mig själv: "Nu tar du tag i  livsdagen! Ryck upp dig, grabben! Annars ska du få se på f-n." 

"Du är en kämpe!", brukade de vänliga sjuksyrrorna uppmuntrande ropa till mig på Onkologen i Gefle. Kanske hade de behandlande, utan att öppet deklarera det, men det stämmer inte heller att de knep som musslor, befarat att jag inte skulle klara det. 

På Onkologen i Upsala (inom parentes kan nämnas att detta skrivs inte långt från Ackis) lämnades nämligen inledningsvis en riktigt mörk prognos, rena dödsdomen. 

En spetig kvinnlig läkare, besatt en imponerande livsnedkylande förmåga som hon inte tvekade att använda, döpte jag till "Dödsängeln" i min Livbok (2003). Efter att jag överlevt högdosbehandling och stamcellstransplantation.

Viljans makt. Tja. Det är väl arvet från Bruket. Man hugger i, inget gnäll. Så är det bara. När det tar emot. Annars blir inga barn gjorda, som gubbarna på Verket sa.

Djupt saknade vännen Gunnar Adler-Karlsson anslöt sig, efter ett mångårigt, fördjupande forskningsarbete, till en biologisk förklaringsmodell vad gäller mänskligt beteende. (Se t ex hans Ondskans biologiska ursprung, 2008.)

För detta rönte han spott och spe. Men inga seriösa motargument från sina, han stämplades avfärdande som "reaktionär", motståndare. Samtliga flera huvuden kortare intellektuellt sett än Gunnar. 

Jag är själv långt på väg när det gäller en sådan anslutning. Från att ha varit mycket kritisk. Ideologiskt färgad ställt den som antites mot en sociologisk modell som jag envist försvarat: i densamma slår miljö arv. 

Man kan förstås diskutera om modellerna nödvändigtvis måste ställas antagonistiskt mot och vara varandra uteslutande. Eller om komplettering på någon punkt är motiverad.

Man brukar tala om "det sociala arvet". Stefan Jarl titelsatte en av sina prisade dokumentärfilmer om de utdroppade Kenta och Stoffe i Stockholm så. Det jag har med mig från Bruket går djupare, det är något annat. 

Kanske förklarar det den starka viljan. Den låter sig inte reduceras till en individuell egenskap. Att med svåra förutsättningar, cancersjukdom eller nedsatthet genom feber, ha det i blodet att det skall gå. "Vi ger oss inte." Jag har citerat det många gånger från Lars Gustafsson. 

Jag ger mig inte. Spelar roll hur förklara, avskedad förklaringsterroristen jag hade inneboende. Jag är glad och tackar Gud varje dag, inklusive denna detta onådens år 2023, för min okuvlighet. Min starka vilja. Existentiellt betraktat är jag nog en jobbig jävel. 





4 kommentarer:

  1. Ekstrand kanske är en slags nietzscheansk "strövande själ" som går runt bland bergen (tänker höga tankar). Tror Ekstrand själv det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Smickrande bild. Men jag väljer nog kaféer framför berg.

      Radera
  2. Intressanta kommentarer som förgrenar sig i flera trådar. Kundera hade en åsiktsfrände i anarkister Bertil Schutt. Han beskrev biografen som en emotionell excercisplats. Lätt genomskådade kommandon:
    "Medlidande känn! Skratta nu! Bli rädd!..." och publiken följer fåraktigt.

    Beträffande viljan och den existentiella hållningen kan jag bara hänvisa till meningen i Havamal:


    Klok och sluten vare konungason och djärv, när strid står;
    glad och munter envar,
    medan han sin bane bidar..

    Önskar Dig ett fortsatt strålande 2023!

    SvaraRadera
  3. Tack, Mats! Kul du nämner Bertil Schütt, en av mina favoritförfattare. Men länge sedan jag läste honom. Och hans brorsa Roland. Kanske dags återuppta bekantskapen. Ber att få önska dig detsamma, ett bra 2023!

    SvaraRadera