För att få en bra uppfattning om ett lands ekonomiska hälsa ska man börja med att titta på medborgarnas hälsa. Joseph E. Stiglitz, nationalekonom och Nobelpristagare
2018 begick 1 268 personer självmord i Sverige. Två tredjedelar var män. Bland män i åldersintervallet 15 - 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken. Bland kvinnor i samma åldrar den näst vanligaste. (Källa: Folkhälsomyndigheten)
Orsaken till att människor tar sitt liv förtjänar att diskuteras. Vad som därutöver saknas är en diskussion om och statistik över arbetslivsrelaterade självmord. Dödliga effekter av usel psykosocial arbetsmiljö. Management by fear. Otrygga anställningar. Arbetslöshet.
Jag har förstått att en sådan diskussion finner vi i Frankrike och Schweiz.
Den växande gigekonomin bär på ohälsorisker. SMS-jobben. Ena dagen har du ett jobb, nästa inte. Du kan aldrig veta. Aldrig känna dig anställningstrygg.
Du saknar kontroll. Du är utlämnad. Ontologisk ångest ett träffande uttryck som antipsykiatern Ronald Laing använde. När du tappar fotfästet i tillvaron. Döden blir sista utvägen. Flykten. Hjälplösheten och alternativlöshetens yttersta konsekvens.
Någon har talat om "dödsfall av förtvivlan". Och som kan vara en utdraget sådant med sprit, droger och osunda levnadsvanor. Ett långsamt självmord. Påskyndat i vårt land av försämrad a-kassa och ett hårdnackat försäkringssystem.
Borta är arbetsmarknaden med full sysselsättning och livstidsanställningar. När man skulle vara en Stann-Anders och inte en Hopp-Jerka. Uppmaningen löd: Du är väl en Stann-Anders och inte en Hopp-Jerka!
Om vi tittar på Sverige så tappar facket medlemmar. Organiseringsgraden sjunker. Kollektivet minskar i betydelse. Var och en sin egen lyckas smed. Till arbetsköparnas fromma. Only the fittest survive. Jag överlever - på din bekostnad.
Koncentrationslägerslogik. Ingen solidaritet. Ingen medkänsla. Uthärda den som uthärda kan.
Från min sista arbetsplats, där jag var fackligt aktiv, minns jag avdelningar med usel psykosocial arbetsmiljö. Olämpliga, för att inte säga odugliga chäfer. Med fula öknamn bakom sina ryggar. De skulle bara veta.
Chäfer som tillämpade management by fear. En av de värsta blev sedermera utsedd till generaldirektör för en nyinrättad myndighet med uppdrag att undersöka vad som utmärker en god arbetsmiljö.
“Friskfaktorer" som Ylva Johansson, ministern som anställde honom, sa.
Direkt efter att han tillträtt uppstod som man kunde förutsäga missnöje och anställda började må dåligt. Frivilliga uppsägningar förekom. Man ville bara bort från denna arbetsplats. Så går det när man sätter bocken till trädgårdsmästare.
Jag minns medarbetare fyllda femtio och mer än så på högskolan som grät efter uppsägning och kontakt med okänsliga personalchäfer. Jag minns vidare kolleger med svåra psykosomatiska besvär.
Kolleger som enkelt uttryckt mådde fruktansvärt illa i sin ohållbara arbetssituation. Framkallat av eller ignorerat av chäferna.
Jag tänkte ofta: hur kan man behandla människor på detta sätt? Vad är det för samvetslösa typer med makt över andra?
Det värsta är att jag inte tror att den högskolan är unik. Eller den där myndigheten för god arbetsmiljö. Generaldirektören sitter kvar som om inget hänt. Det misslyckade statsrådet Ylva Johansson har befordrats till EU-kommissionär.
Båda med en anställningstrygghet de flesta bara kan drömma om. Ett rent hån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar