Jag tror jag får hjärnblödning!

På bussen till Grisslehamn för endagskryssning med Eckerö Linjen har vi sällskap med ett gäng ungdomar, tjejer och grabbar, på glatt humör. Ölburkar knäpps upp, trots att det är tidigt på dagen. Sorterna kommenteras. Ganska högljutt. 

Det skrattas och nojsas. Småretas. Ömsint. Pratas bilar. Sakkunnigt. 

Den yngste i gänget, det framgår, berättar om hur han häromdagen ringt och så kommer ett namn som alla är förtrogna med:

- Du, jag funderar på att komma över på en kopp.

- Har du inget annat att göra?

Nu hör jag. Sandviksmålet. Gänget är från staden i skuggan av verket, min uppväxtort. Använder de ortstypiska uttrycken. Man säger inte "jag har inte tid". Utan "har du inget annat att göra". Det låter värre än vad det är. För en som inte kommer från Viken. 

Resan fortskrider genom ett för dagen grått och trist Norduppland. Trakter där min pappa föddes och växte upp. Gänget fortsätter på sandviksmålets breda spår. Jag hör dryg även trökig. 

En gång i Sandviken råkade jag promenera bakom två flickor, en av dem klasskamrat från gymnasiet, men jag tror inte att de noterade mig. Plötsligt: - Den där Lasse Ekstrand han är bra jollig han. 

Jollig inte lika hemskt som att vara händig. 

När jag tänker på sandviksmålet i den rådande diagnoskulturen där psykofarmaka förskrivs, tänker jag att bruksmiljöns kultur var hård men inte diagnostiserande. Om än förminskande och fördömande. Men inga diagnoser. Epitet men inte mer än så. 

Nå, en kusin till min mamma speglade sig för ofta, tyckte omgivningen. Hon betedde sig konstigt. Skickades till Ulleråker och blev kvar i decennier. Återkom söndermedicinerad med hängande ansiktshalva. 

Till Bollnäs där det på den tiden också fanns ett sinnessjukhus sändes en annan person. För nervsvag kunde man vara. Och klen. 

Man kunde även vara överansträngd. Ingen var "utbränd". Man kunde ha det långsamt. Drack man för mycket så festade man.

När min älskade mormor dog: - Hon har gått bort.

När sandviksfödde Ulf Schefvert var omtyckt och framgångsrik ledare för damlandslaget i handboll kunde spelarna till sin förtjusning få riktat till sig: - Men flickor, jag tror jag får hjärnblödning! När de spelade dåligt. 

Min vän Halvan, fotografen, uppväxt i Sandviken har ett favorituttryck: Dåligt perfekt. Det krävs nog att man är från Sandviken för att fatta vad som menas. Annars saknar man det akademiker kallar "koden". 

PS. På återresan sent om eftermiddagen slocknade gänget som startat bussresan med starköl. Jag snappade upp att en planerad efterfest ställdes in. Gu´ va´ trökiga dom blev! Dryga.

Bild: Där som barn och tonåring jag fanns. En tid som skildras i boken Inte ska väl Humphrey Bogart gråta.