"Patience" betyder som bekant tålamod. Något man bör besitta om man som undertecknad under mer än tjugo års tid haft kontakt till och från med sjukvården. Det startade med en mycket allvarlig diagnos.
Sedan återkommande, om än allt glesare, misstankar om recidiv.
Somatiska besvär som påkallat att kontakt tagits. Vännen A, som också drabbades av kräfta och talar om sjukdomen som "C", menar att man aldrig blir fri. Ständigt skuggas livet av kräftan. Även om det förefaller som om behandlingen varit framgångsrik.
Oron lurar permanent. Minsta lilla värk och återinsjuknandets demon uppenbarar sig.
Blodprov. Datortomografier. En gång blev jag nästan utslängd från Röntgen av personal som bekymrades när jag med remiss i näven dök upp: - Men kommer DU igen?!
Onkologer som kikat, klämt och känt. Aldrig någonsin har jag fått höra att jag kommer en gång för mycket. Att jag "överkonsumerar" sjukvård som hälso- och sjukvårdsekonomer som fastnat i ett fyrkantigt ekonomistiskt synsätt skulle kunna säga.
Alltid vänligt och professionellt bemött. Känner alltför många som upplevt motsatsen. Bara detta att tvingas oroligt länge gå och vänta på provsvar. Allt medan det tycks som om det är knäpptyst från vårdens sida.
Patience. Annars är tålamod inget jag direkt förknippar med mig själv. Om jag vågar mig på självkritik. Måste alltid syssla med något. Skriva. Resa. Se tv-serie. Annars slår rastlösheten till.
Jag kände för länge sedan en sociolog som hade för sig att hon skulle skriva om rastlösheten som fenomen ur ett sociologiskt perspektiv. Har inte noterat att hon kom till skott. Men kanske är rastlösheten svår att fånga med det abstrakta perspektivet.
Nå, dessa rader framkallade av en provtagning, ännu en, på Infektion på Gävle Sjukhus i morse. Tatuerad men duktig sjuksköterska.
Tar nu en välbehövlig paus från att tänka sjukvård. Men morgontempen fortsätter jag att kontrollera. Med Alvedon nära till hands. I morgon tåg till Helsingborg och Sveriges kanske äldsta hotell, Mollberg. Lördag väntar tur över Sundet.
Till den rödvita huvudstaden och frokost hos Bröderna Price på Rosenborggade. Besökte restauranten i höstas för första gången. Bjuden på födelsedagslunch.
En sällsam upplevelse spise hos bröderna Adam och James vars lekfulla matlagningsprogram jag förnöjs av i dansk tv. Dyrt för en svensk men värt varenda usel blågul krona. Hygge! Rekommenderas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar