I dag är det min morfar Alfreds namnsdag. Morfar bar det förpliktigande efternamnet Stake. Härstammade om man går långt tillbaka till smeder från södra Tyskland. Frimodiga varelser. Jag har lekt med tanken att ta Stake som mellannamn för att markera samhörighet.
Morfar som varit borta från jordelivet i mer än femtio år var min store idol. Stor till växten var han också. En man ingen satte sig på. Om hans basar fortfarande varit i livet kunde de ha vittnat om detta. Med ilskans, alternativt skammens, röda kinder.
Ty ibland utsatte han dem för spratt inför öppen ridå som plockade bort den sista resten av den auktoritet de alltid saknat. Åskådare glada arbetskamrater. Särskilt en kortvuxen rund överförman utan hår på skallen med öknamnet "Bullen" älskade morfar att skjuta in sig på.
- Man får inte vara dum för då kan man bli bas. Ofta har jag citerat det.
Inte hade morfar valt det livslånga, dåligt betalda trälandet i Verket om han haft något val! Tretton år gammal skickades han ned i fabriken. Drömmen om att emigrera och ansluta sig till släktingar i Chicago som lyckats lämna fosterlandet måste läggas åt sidan.
Livet igenom tror jag att han inombords bar på frustration och sorg över detta. Den stäckta livsdrömmen. På ytan nära till ilska. Kunde skrämma folk. Vass tunga. Jag var dock hans ögonsten.
När min älskade mormor Elin gått bort i kräfta och Alfred blivit änkling var han helt handikappad vad gällde matlagning. Kunde knappt koka kaffe. Mormor skötte den hushållsliga avdelningen. Underhöll den levande maskinen.
Jag brukade kila hem till honom i den lilla pensionärslägenheten, ett rum och kök som han även haft på bruket, för att bläddra i Folket i Bild. Morfar lämnade mig i fred med bläddrandet. Han förstod att jag ville ha det så.
Om jag ändå fått lite mer av hans sturskhet! Men nog lämnade han en hel del olydnad i genetiskt arv. Ett fint arv. Hellre det än pengar och jordiska ägodelar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar