Råkar samman med grannen B på väg hem efter den dagliga morgonpromenaden i kvarteret med lille Zlatan, alltid sprallig och full av bus. B medan han skyndar på för att läsa upp dörren: - Jag måste in och laga frukost till Zlatan. Han är så hungrig.
Han gullar med den lille brunvita krabaten. B som en gång sade sig inte tycka om djur. Jojo.
Jag brukar säga: det är inte B som är ute med Zlatan, utan tvärtom. Zlatan, en Jack Russell med vilja av stål, har fullkomligt erövrat B som bara har att följa den lille på hans spatserturer. Zlatan leder, B följer.
Vi växlar alltid några ord när vi stöter på varandra, B och jag. Om väder och skatter, han är egenföretagare. Vi småpratar och det är bara trivsamt.
Den fyndige, tyvärr bortgångne sociologen Johan Asplund skrev roligt om hälsningsceremonier och hur de skiljer sig åt kulturellt. På ett ställe på jorden, glömt exakt var, hälsar man egendomligt nog på varandra genom att spotta varandra i ansiktet.
Asplund vrider om perspektivet, begår en stimulerande tankevända så där som han plägade att göra: Hur gör man för att inte hälsa på en granne? Hur utforma en undvikandets hälsningsceremoni?
Detta inte ägnade jag mig åt på min sista arbetsplats. Närmare bestämt i relationen till en kvinnlig kollega som gick mig på nerverna och som jag till varje pris försökte att undvika.
Alltid ett leende på hennes läppar som inte nådde ögonen. Jag tror att hon ogillade mig. I så fall ömsesidigt.
Såg häromkvällen ett pratprogram i statstelevisionen med Jan Myrdal, tyvärr också bortgången. Från 2012, tror jag. Tålmodigt, imponerande tålmodigt försökte han få igång ett samtal med programledaren.
En yngre, kvinnlig förmåga i högklackade pumps, inte det skarpaste av huvuden, försökte envist pressa skriftställaren om de röda khmererna, krävde allt vresigare avbön. Föreföll alltmer irriterad när Myrdal inte lydigt gick henne till mötes.
Hon kunde inte på långa vägar matcha honom. Något samtal blev det definitivt inte. Snarare ett icke-samtal som inte ledde någonstans. Myrdal försökte och försökte tappert att hålla uppe nivån. Men det var som att hugga i sten.
Och hon fattade inte en jota när han försökte förklara att han brukade samtala med hundar. Att de förstår vad han menar. Bara en sådan sak. Hennes ögon tommare än skallen på minister Damberg.
B och jag samtalar inte, vi småpratar. Men det är absolut inget icke-samtal. I det begreppet lägger jag in något mer aktivt. Oförmåga eller att man medvetet saboterar. Man vill helt enkelt inte ha något samtal.
Som i offentlighetens åsiktskorridorer och numera på de intellektuellt förfallna universiteten.
Det är som sagt alltid trevligt växla några ord med B. Och klappa den lille, oemotståndlige krabaten. Som enligt hans matte kommit upp i tonåren och är "skitjobbig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar