En i mängden, till slut och på nytt enskild

Den tyske existensfilosofen Martin Heidegger: Varje människa föds som en i mängden och dör som enskild.

Ofrivilligt och vrålande i protest ankommer vi vårt korta jordeliv. Transporteras hårdhänt och utan förskoning från varmt rum till kallt, för att något omformulerande citera Lars Gustafsson. 

Om vi, utopiska förhoppning, erbjöds möjlighet att i förväg beskåda, åtminstone skaffa oss en glimt av vår väntande jämmerdal med dess ofrånkomliga olyckor, ohälsor och besvikelser, sedan lämnades möjligheten att välja bort att födas - så kanske mer än en utan att tveka skulle föredra det sistnämnda. 

Ronald Laing som ägnade det prenatala existerandet sin psykoterapeutiska, skarpa uppmärksamhet i en spännande bok, vars titel inte infinner sig i skrivande stund, påstod att redan i det modersburna stadiet lystrar vi av vår omvärld och reagerar. 

Vår sensibilitet prövas tidigt, vi formas. Långt före orden och inträdet i den symboliska ordning som Jacques Lacan skrev om. 

Vi kastas ut i världen som en i mängden, en Man som Heidegger formulerade det. Anonym vår tillhörighet. Del av en "allmänhet", man är en i allmänhet, inte någon särskild,  ett liv som icke är subjektivt utan allmänt, grässtråets vardande för att bruka en dålig bild.

Totalitära riken, som nazismens vilket modernitets- och kulturkritikern Heidegger en kort tid besjöng (kanske snarare Ledaren som han missbedömde) vilar på ett Man. Snörräta leds ovillkorliga lydnad, ingen som skiljer ut sig för att straffas i sin subjektiva självförhävdelse. 

Vilka gemenskaper, ett ord med positiva undertoner som kan leda analysen fel, utkristalliserar sig i mängden? Först familjens. Icke vald. Ofrivillig. Med mer eller mindre förödande konsekvenser. 

Jag skrev häromdagen om kompositören Brian Wilson och hur hans autentiska liv försenades genom en fysiskt och själsligt misshandlade fader. Wilson överlevde mentalt men alla barn gör det inte. Inlåsta i relationernas osynliga, icke-tidsbegränsade fängelse.

Den eventuella, alla har inte en anställning, arbetsplatsens gemenskap. Att sammanfösas med människor man annars aldrig skulle ha valt, om man haft chansen att välja, att förbruka livstid tillsammans med. Att tvingas dagligdags umgås med individer och där allt vad personkemi heter saknas. 

Jag minns från mitt långa arbetsliv som att det var det svåraste med det, de falska leendenas stelnade mask, kaffedrickandets terrorstunder med meningslöst kallprat (jag undvek denna tvångssocialitet allt jag kunde). Bortsett från chäfernas onödiga närvaro.

Vänskapens gemenskap. Den sanna vänskapen som du väl bara kan uppleva med en annan människa, en tudelad gemenskap. Och det är bara att tacka en högre makt om du får uppleva det. 

Stig Claesson hittade en träffande titel på sin bok om vänskapen med Pär Rådström: Om vänskap funnes. Nyckelordet är om. En sann vänskap är således ingen självklarhet. Utan en gåva. 

Om sann vänskap finnes lindras den existentiella ensamhet som i dödens frånskiljande stund är absolut och ingen kan dela med en.