Blod är tjockare än vatten

Förliden julafton under en alldeles klarblå himmel till Österlövsta kyrka i Norduppland för att placera ett ljus på mina farföräldrars grav. De vilar på en kyrkogård jag håller för att vara en av de allra vackrast belägna av dem jag haft tillfälle skåda med egna ögon. 

På en höjd och granne med öppna landskap som tillåter både ljus och vindar. 

På samma kyrkogård vilar sedan länge författaren och astronomen Peter Nilsson. På väg till farmor och farfars grav, efter att ha parkerat bilen strax utanför ingången, passeras hans och jag dröjer varje gång vid den med min blick. 

Bra mycket längre har mina farföräldrar vilat där. Endast farfars namn på stenen. Farmor födde fram tio barn, jag tror hon inte ens hann fylla femtio. Min farfar dog samma vecka som jag föddes. Så ingen av dem träffade jag i levande livet. 

En kommer, en går. Reproduktionens oskrivna lag. Utan dessa två, vars röster tystnat, som inledde sina liv i Dannemora funnes jag icke. 

Med andra ord är jag halv upplänning. Något jag alltmer bejakar. Det är som om jag beskådar landskapet med andra ögon än tidigare. En känsla av närmast självklar hemmahörighet infinner sig. Gärna beger jag mig hit för denna känslas skull. 

Genom vistelser i Sydafrika har jag förstått förfädernas betydelse för en svart sydafrikan. Nelson Mandela begravdes två gånger. Först en storstilad med internationella celebriteter och medier närvarande. 

Därefter en väl skyddad ceremoni, endast de allra närmaste på plats, för att återförenas med förfäderna. Ceremonins utformning, hur återförenandet iscensattes, mig obekant. 

"Blod är tjockare än vatten", hävdade alltid min mor med övertygelse i stämman. Jag höll i min omognad och upprorslusta inte med och det ledde till mindre kontroverser oss emellan. 

Rötter och tillhörighet, "blodet", har blivit allt viktigare för mig. Förstärks helt klart av att leva i ett land egendomligt nog präglat av vad jag  uppfattar som nationellt självförakt och förnekande av den egna identiteten. Arv och historia - bort. 

Uppifrån, långt från Österlövsta och de som vilar där, proklameras det att landet är "mångkulturellt" och att det inte finns något typiskt "svenskt". Jaha, vad är landet i så fall då, och vilka är vi? Ansiktslösa? Främlingar för oss själva? Nollställda? Utslätade?

Varje år, ungefär vid den här tidpunkten, informerar de stora blaskorna om hur man begär sig ut ur Svenska kyrkan för därigenom sänka sin skatt. Futtigt. Men vad värre är och det är skrämmande. 

Identitetslöshet uppmuntras. Bristande tillhörighet. Vi blir som rön för vinden. Vem gagnas?

När jag, medlem och så förblir i Svenska kyrkan, står där vid graven i Österlövsta, eller vid mina föräldrars grav i Sandviken som uppsöktes efter turen till Uppland, känner jag starkt var jag hör hemma. Hos vilka. Och vem jag är och vill vara. Jag har det i mitt blod.