Guds blick

Det är inte du som söker Gud, det är Gud som söker dig. 

Meningen, upphovsman mig okänd, kommer till mig när jag en av juldagarna tillsammans med två av de kvinnor som står mig allra närmast promenerar med kaffekorg och stav i Älvkarleby. Allt som omger oss under vår mer än en mil långa promenad är iögonfallande.

Vattenfalls kraftfulla anläggning i hårdaste sten, minst lika hård som de tyska efterlämnade bunkrarna vid atlantkust. De breda fårorna där påsläppt vatten rusar fram och drar med sig allt i dess väg. 

I det mänskligt skapade lurar inte sällan något omänskligt.

Människans skapelser kan vända sig mot henne, ignorera sin skapare, utan att hon förutsåg det. Hur skulle hon kunna det? Hon är blott människa. 

Man letar sig fram över svajande hängbroar i Älvkarleby. Det fiskas lax, görs upp eld, placeras ut marschaller, hundar kopplas. Ett populärt strövområde, tillika attraktivt för hobbyfiskare som  kommer tillresande långt ifrån. 

Lätta snöflingor denna dag. Vintern gör halt, tvekar om att tillkännage sin definitiva ankomst.

I kyrkans hus går jag, om än medlem i Svenska kyrkan, så gott som aldrig. Det kan inte skyllas på coronan. Det är inget tillfälligt avstående. Jag behöver inget mellanled. Ingen förmedlare. Ingen uttolkare. Ingen som ställer sig distraherande i vägen.

Relationen till Gud måste vara direkt. Men kan ändå inte vara det. Det kryptiskt formulerade och paradoxala rymmer, eller mynnar ut, i entydighet. Det är en tröst när tvivel som vill locka bort från förbindelsen smyger sig på.

För att återvända till ingångssentensen. Någon högre gudomlig makt som utan förklädnad vänder sig direkt till mig - nej, så enkelt är det inte. Det gäller att aktivt förhålla sig till det gudomliga i det som omsluter mig. 

Alldenstund det meddelas indirekt till mig - även om jag bestämt att relationen måste vara direkt.

Naturen bär vittnesbörd. Utan att vara påträngande med sitt gränsöverskridande budskap. 

En stig öppnar sig. En gren vajar. En fågel lyfter. En svag rörelse mellan trädstammar. En solstråles nedfallande i mörka vågor. 

En naturlig skönhets gåtfullhet som är obeskrivlig. Orden må icke förgripa sig. Även om i begynnelsen kanske var ordet. 

Kalla det om du vill panteism. Men jag skriver inte längre under på någon ism. Ingen ismernas inlåsning. 

Heller inget socialt tvång. Finnes ingen annan väg än själens sökande att gå. 

I det storslagna sammanhanget i Älvkarleby, och varför inte just där och ingen annanstans, riktas en blick mot mig. Jag är eftersökt. Och jag måste förstå det. Bortom kritiskt förnuft som skär sönder tron. Jag måste göra mig mottaglig, jag måste kunna bli sedd.

Jag försöker, det är svårförståeligt, att undgå den gudomliga blick som jag helst av allt vill bli infångad av. 

Jag måste stanna till, sökandet vara över. Min bön ordlös.