Är du helt ding?

Jag hade en gång en kollega - en orolig själ och fascinerad av den mänskliga rastlösheten som fenomen, mig obekant om hon utsatte fenomenet för ett sociologiskt (över)teoretiserande men det skulle inte förvåna mig ett dugg - som alltid hade Santana på när hon skrev. 

Mycket hög för att inte säga dånande volym. Hörde inte om man försökte tilltala henne. Knappast ens om man skrek. 

Själv måste jag förr, efter småbarnsåren vill säga, alltid ha knäpptyst omkring mig när jag slog mig ned vid datorn. Ingen störande, uppmärksamhetsstjälande musik. Nuförtiden och sedan länge alltid barockmusik (ålderssymtom?) i lurarna. Minst två timmar per dag. 

Corelli har blivit en stor favorit. Lyssnar även gärna på Vivaldi. Och Telemann. 

Jag vill minnas att Per Wästberg, en författare och akademieledamot som jag inte läst en enda bok av, en gång avslöjade i en intervju att han alltid har musik på när han arbetar. Men ondgjorde sig samtidigt över att han efter en kort stund upphörde lyssna till "själva" musiken. 

Den fungerade "endast" stämningsframkallande, förvandlades till blott ett inspirationsmedel. Och? Vilket var problemet?

Jag föreslog en gång en regissör att lägga på bakgrundsmusik så att skådespelarna hörde och påverkades av den medan hon filmade. Så som vi åskådare påverkas av filmmusik, svårt att tänka sig en film utan musik. 

Man studsar till om det någon gång så är fallet. Det uppfattas som ett mycket märkbart stilgrepp. Inte ens Bergman kunde väl låta bli musiken i Tystnaden? Eller Viskningar och rop? Har jag fel?

Instruktören tittade, utan att säga någonting, på mig som om jag inte var riktigt funtad. Musiken lägger man ju till efteråt, det vet ju alla, är du helt ding?

När flickidolenTommy Blom (på bilden långt efter glansdagarna), sångare i Tages från Göteborg, gick bort begick jag några minnesrader i Gefle Dagblad. Det hade slagit mig, således i efterhand, att mina tonår varit fullkomligt omöjliga utan musik. Om än inte Tages. 

Det var som om de snabbt förbiilande åren i Sandviken var tonsatta, de krävde tonsättning. 

Väggrammofonen som pappa hängt upp oumbärlig. Till mammas förtrytelse. Särskilt när Jimi Hendrix trätt in i mitt liv och dönade på för fulla muggar. All along the watchtower och andra pärlor.

Även utanför pojkrummet - hela tiden musik i bakgrunden. Framförallt i relationen med tjejer. Hjärta och smärta i öronen så det stod härliga till. Den bästa förälskelsen - i musiken. All my loving I will send to you. Förälskelsen kort men musiken lång. 

Livet levdes genom, tack vare nära att jag skrev, sextiotalspopen. Jag ville att det skulle vara exakt som i texterna. Men den grå verkligheten, denne grymme korrigerare och barske tillrättavisare, vägrade lyssna. Tondöv. Det skar sig. 

I came to her door, no reply.

Nota bene. Skrivet med Nyårskonsert från Wien i SVT2 i bakgrunden. Direktsänd - utan publik. 

Bild: (c) svd.se