När är forskning vetenskap?

"Forskning visar” heter det, nästan som ett mantra, i de systembärande medierna. ”Forskare” intervjuas om ditten och datten - numera är klimatet och coronan populära ämnen, ett tag till Trump - med ett underförstått anspråk på att utgöra opartiska experter och sanningsvittnen. 

Presenteras med akademiska titlar som förväntas signalera formell auktoritet och kunskapsmässig tyngd. Inga "fake news", sanningsanspråket är ovedersägligt och garanteras av titeln. Om det inte är fråga om någon "skum" professor, typ Robert Faurisson. 

När jag var ung samhällsstuderande på den röda tiden i Upsala skiljde vi teoretiskt "sammansvurna", inte så litet dogmatiskt kunde det tyckas, mellan kritisk, vetenskaplig forskning och okritisk ”ideologiproduktion”. Nyckelorden var kritisk versus okritisk. 

Det förra ägnade vi, enligt egen uppfattning nota bene, marxister oss åt. Med syftet att skingra dimridåer och visa på, demaskera den objektiva verklighet som dolde sig bakom dessa. Klassamhället. Utsugningen. Förtrycket. 

Vi besatt, tvekade inte att stolt proklamera det, de nödvändiga teoretiska verktygen.

Ideologiproduktion sysslade däremot våra borgerliga, litet väl svepande beteckning skall tillstås, kolleger med. Dessa som med lättköpta alster strävade efter att dölja verkligheten. 

Dessa ytans befarare skrev okritiskt och - icke minst - trivialiserande. 

Gjorde sig ofarliga. Nyttiga.

Tjänade det beståendes intressen och hegemoni genom att bekräfta och ligga nära maktens problemformuleringar. Även om de aldrig, inte ens med kniven mot strupen, nog skulle ha tillstått det. 

På Sociologen svallade diskussionerna heta på seminarier och i korridorer. Till och med på institutionsfesterna. En rasande stimulerande tid! 

Därför har jag också aldrig gått med på, som förväntat är, att göra avbön och klä mig i säck och aska. Som många i min generation, kappvändarna. Med kända namn som Skytte, Aschberg och andra i spetsen. Mer eller mindre ömkliga, värst av dem alla kanske Skytte. 

”68” var en härlig tid! Därefter började förfallet, den dystra utvecklingen, fortgående intellektuella stagnationen. Högskolevärlden förgiftad till slut med "värdegrunder", "genus" och "identitetspolitik". Snacka om en ideologisk ockupation av lärosätena!

Diskussionen om vad som är det ena eller det andra, kritik eller ideologi, verkar numera stendöd. Man kan ”forska” om allt, hur trivialt det än kan förefalla. 

Men är det vetenskap – beroende förstås på hur begreppet definieras - vi talar om bara för att det det "forskas" om är "forskningsbart”?  Vi närmar oss den svårsmälta termen ovetenskaplig forskning, det låter väldigt knasigt, jag medger det. 

Exemplen på det ”beforskade" som det ordfult heter tycks inte sällan direkt löjeväckande.

”Forskare” ägnar sig åt att utreda hur mycket mjölk folk dricker och vilken sort. Hur företag kränger produkter eller marknadsför dem. Det kan man bli både tjugofemöresdocent* och (befordrings)professor (sådana har ökat i antal lavinartat) på. 

Lägg till att man inte behöver kunna skriva för att meritera sig akademiskt. De flesta legitimerade forskare skriver undermåligt. Men stilistik bedöms inte. Det kan de tacka gud för. 

Lars von Trier har deklarerat att han vill att hans filmer skall vara som ”stenen i skon”. Irriterande, inte lämnande skons bärare ifred. 

Naivt inbillar jag mig att samhället, för att inte stagnera, behöver autonom kritisk forskning: kollektiv självreflektion. Forskning som är som stenen i skon, inte tar något för givet. 

På den punkten var vi i och för sig klandervärda som brinnande marxister. Vi ifrågasatte inte tillräckligt våra egna utgångspunkter. Kanske kunde man anlägga Lars Gustafssons pregnanta distinktion mellan att låta teorin arbeta åt en och att arbeta inom teorin. 

Vi hemföll kanske mer åt det senare. Påverkade av fransmannen Louis Althusser, främst hans Filosofi från en proletär klasståndpunkt och hans analys av ideologiska statsapparater.  

Även om vi arbetade inom teorin, som Gustafsson sa, var vi kritiska mot den verklighet vi hade att förhålla oss till. Radikala. Och att vara radikal betyder ju att gå till roten med allt. Det gjorde vi. 

Själv skrev jag, utan att först lyfta fingret i skyn och läsa av vad som var passande icke minst för den eventuellt kommande karriären, en avhandling om LO och hur facket avlägsnat sig från medlemmarna - självständiggjort sig - och blivit ”medlemsoberoende”. 

Tvingades för denna bedrift löpa gatlopp i fackförbundspressen. Fördömd därtill av heltidsanställda ombudsmän med facket som födkrok. Självaste LO-ordföranden morrade. 

Mycket av det som i dag passerar som forskning borde mer rättvisande betecknas ideologiproduktion. En verksamhet som spelar den politiska och ekonomiska makten i händerna. "Forskning" som anpassar och låser fast.

Ideologiproducenterna mottager därtill ogenerat pengar från samma makt som de avstår från att granska i sömmarna. Jag tror att någon, med det nyspråk som kännetecknar den fördunklade samtiden, har kallat det att ”samverka”. Man belönas för att kollaborera.

Priset för att vägra ideologisera sig är att inte komma i fråga. För tjänster och forskningsmedel. Integritet kostar. Men uppvägs av att kunna se sig själv i spegeln. Och som Fidel Castro sa när han rannsakades: ”Historien skall frikänna mig”.

* Det här med "tjugofemöresdocent" kom jag på när jag läste ett sakkunnigutlåtande över en kvinna som sökte docentur vid Högskolan i Gävle. Den sakkunnige konstaterade att kvinnan med sina svaga meriter sannolikt inte kunde utnämnas till docent någon annanstans än vid nämnda högskola.

Fotnot: Text inspirerad av Lars Gustafssons ytterligt stimulerande, piggt frågeställande Filosofier (1975). Läst för andra gången. Texten kändes plötsligt viktig att skriva efter att ha fått veta att inspiratören och vännen Gunnar Adler Karlsson gick bort 28/12. Okuvlig sanningssägare - i hård motvind från rättänkarna och ideologerna.