Vad vet vi om dem vi präglas av?

En julafton, i slutet på 50-talet och inte i tid till det framdukade julbordet med alla dess hemlagade läckerheter, anlände Alfred påtagligt påstruken. Med ett rejält blåöga. En granne hade "bjudit in honom på en grogg". 

Det hade nog inte stannat vid bara en. Hur blåögat uppkommit reddes aldrig ut. Hans dotter försökte intala sin undrande son att "morfar har gått in i en skåpdörr". Hördes på hennes röst att det knappast var sant. 

Hennes man förargades över svärfaderns tilltag, fräste till: - Komma full på julafton! Vad ska folk säga! Den lille gossen hängde på, varnad av modern för "ful sockerdricka": - Jävla gubbe! Det gav hans mor ledsna ögon. 

Alfred hade ganska nyligen blivit änkling, hustrun gick bort i kräfta, gossens mamma menade att det kunde placera en försoningens hinna över hans julaftonsberusning. Han var bedrövad, visste inte hur klara livet som änkling. Hjälplös, kunde inte ens koka ägg. 

Det gick ett par år, skedde ganska ofta att den inte längre lika lille gossen, utan att först höra om det passade eller gick för sig, knatade över till Alfred i pensionärshemmets enrummare. Där bjöds han på Trocadero och han satte sig att bläddra i Folket i Bild.

Medan Alfred pysslade med sitt, lät gossen vara ifred. Precis så som gossen ville ha det. Inte bara hos Alfred. Hos gossen fanns en tendens till en "solitär läggning" som en folkskollärare som läst på Uppsala universitet bekymrat uttryckte det. 

Det gjorde gossens moder, produkt av det konforma brukssamhället med insikt i vad som riskerar hända med den som avviker och inte är som alla andra, ängslig. 

Långt senare visste gossen, som nu blivit man, att Alfred när han själv knappt hunnit bli man umgåtts med planer på att emigrera till Amerika. Men hans fästmö blev sjutton år gammal med barn och de planerna, drömmarna om ett liv västerut i Chicago, bara att lägga på hyllan.

Alfred kunde vara riktigt le, vass i munnen och skrämma människor. Gossen däremot hans ögonsten. Aldrig ett ont ord till honom. 

Så småningom föreställde sig gossen, nu vuxen och ganska så klok åtminstone enligt eget förmenande, dessutom liksom skolläraren läst på Uppsala universitet, att Alfred kunde liknas vid ett mynt med två sidor. På ena sidan le, elak. "Uppåtsidan."

På den andra, "nedåtsidan", sorgsen över att hans liv blev som det blev. Inte det liv han en gång drömt om.

Han kom aldrig iväg från den lilla staden i skuggan av Verket. Förskräckligt många år inlåst i grottekvarnen, ett livstidsstraff. Moderlös tidigt och redan som trettonåring började han gå skift. Läkarintyg utfärdat om att han var fullt arbetsför och kunde jobba natt. 

Om sitt inställda livsprojekt pratade han aldrig med gossen. Oklart om han gjorde det med någon annan. Förmodligen tog han ut sin sorg genom att vända på myntet och vara le. Kanske utan att förstå det själv. 

Fotnot. Bild på en ek. Texten inspirerad av Sven Delblancs barndomsskildring Livets ax. Hur präglas vi, hur blir vi dem vi är? Vad vet vi om dem vi präglas av?