Kanske ett Ingenting men inte just nu

Området där landmärket Gävle Galvan huserade passeras. Fabriksmiljön användes i teve-filmen Tretton dagar, byggd på en bok av Gävlefödde Lennart F Johansson. Göran Stangerz spelade med bravur en ung, känslig rebell som försöker bryta sig ut. 

Misslyckas. Tas ned av de människor som omger honom och som valt anpassningens väg. Arbetarklassens självdisciplinering och självförtryck. Jag upplevde det själv. Men bröt mig ut.

Nu är fabriken, om än inte minnet av den, borta, marken rensad och tillplattad, jag vet inte i väntan på vad.

Utlandsregistrerade, Tyskland och Polen på skyltarna, tunga fordon håller i närheten. EU:s öppna, arbetsköparvänliga gränser med negativa konsekvenser för lönenivåerna, bortsett från politrukernas. Öppna edra hjärtan och sänk edra löner. 

Eller vad han nu kastade ur sig den där göken som utan att låta sig hejdas av några betänkligheter berikat sig på skattemedel. 

Så vidtar den långa Skansbron, samsas med ett järnvägsspår, omgiven på båda sidor av vatten som strömmat in från Östersjön, ut mot Fredriksskans. Förr kunde man besöka hamnen, inte längre, den är säkerhetsklassad, skyddas mot terrordåd om jag förstått det rätt. 

På avstånd, bakom taggtråd och varningsskyltar, skådar man stora runda cisterner bulla upp sig.

Det händer att man möter kraftfulla lok som drar en lång rad vagnar lastade med bränsle på väg till Arlanda. "Lokis", lokföraren, har vi tagit för vana att vinka till. Han vinkar alltid glatt tillbaka. En gång signalerade han med lyktorna. Trevlig fyr. 

I fjärran den bolmande Korsnäsfabriken, ingående i Billerudskoncernen. Belägen i Bomhus som jag under en föreläsning i organisationsteori med hjälp av en karta beskrev som ett "samhällsläger". 

Överskådligt för att möjliggöra kontroll av fabriksslavarna och deras familjer. Som om det behövdes. De klarar ju det utmärkt själva. (Göran Palm skrev träffande om Själens furir.)

Liksom Konsul Göranssons Bruket i Sandviken. Ett av Robert Owen inspirerat mönstersamhälle. Syrenbersåer och hallonbuskar åt maskinbetjänarna, deras kvinnor och ungar. 

Studenterna betraktade mig och min karta misstroget utan att säga något: - Gud, vad han alltid tar i. 

Då skulle de varit med när jag använde Auschwitz-Birkeanu som ett exempel på den perfekta organisationen. Genomtänkt från början till slut och rakt igenom, från ankomst till krematorier. Visade gapande åhörare den för en organisationsteoretiker imponerande organisationsplanen. 

Frågade först: - Vad utmärker en perfekt organisation? Uppmanade sedan: - Ge mig ett exempel om ni kan!

Därefter den makabra organisationsplanen - förbjuden lukta människa - över dödslägret. 

Dessa promenader ut mot det Fredriksskans, som det aldrig nås fram till, har kommit att betyda mycket för mig. Det är som om den omgivande naturen, där en svanfamilj med fem ungar ingår, fömedlar känslan både av stillastående och förändring. 

Och på ett märkligt sätt gör det mig lugn till sinnet. Den sinnesro jag alltid ber om. 

Jag läser för andra gången Delblancs Slutord från 1991. Öppet, utan att väja för obehagliga detaljer, skriver han om sin skelettcancer, hur den bryter ned honom. Om den snara död han med skräck omtalar som Ingenting. En svår tanke att ta till sig. 

Likaså tanken inget liv utan död. Försöker vända på det i livsbejakande riktning. Döden väntar men just nu i denna stund lever jag.