Inte en dag att förlora

Det puffas i SVT för ett kommande program med Uppdrag Gransknings Janne Josefsson där han ondgör sig över åldrandet. Jag tror att han uttrycker det som att det allra värsta med att bli gammal är känslan av att tiden ohjälpligt rinner ut. 

Jag tänker naturligtvis inte se programmet, jag har nog med mitt eget åldrande. Och Josefsson är dessutom några år yngre än gubben Ekstrand om jag inte missminner mig. 

Talade i telefonen häromdagen med min själslige broder Hasse i Stockholm. Vi brukar träffas ett par gånger om året för att samflanera på Söder och sedan landa i Vitabergsparken där Carl Antons scen sedan länge är undanskaffad. 

Först passerar vi Nackastatyn på Katarina Bangata så jag får lyfta på kepsen. Jag är så gammal att jag upplevde honom, enligt min mening den störste, live på gräsmattan. 

Under samflanerandet är inget ämne påbjudet - eller förbjudet. Samtalet helt fritt och öppet. Många skratt.

Men som jag sa till Hasse mot bakgrund av att vi förra året på grund av, alla vet varför, inte kunde träffas en enda gång: Jag har inte råd att förlora ett enda år. Jag behöver vartenda. För hur många återstår? Coronan blir i detta perspektiv en förbenad tidstjuv. 

Jag kan bli sittande och tyst betrakta siffrorna: 7 och 2. Det fyller mig smått med fasa. Siffrorna är ödesmättade. När de sätts ihop och tillsammans markerar svart på vitt var jag befinner mig i trappan. 

Times is on my side sjöng Stones. Jojo. De var väl knappt torra bakom öronen när de spelade in den. Låten passar knappast till rullator och haklapp. 

Så gott som varje dag påminnelser från liemannen om att han aldrig permitteras utan väntar tålmodigt. Påminner om sin existens genom att plocka med sig andra köplacerade, ingen undantagen. 

Senast Phil Spector, demonproducenten som bland annat producerade John Lennons rock´n´roll-platta med en oförglömlig version av Stand by me. Tung med Spectors välkända ljudvägg. 

Jag kan trösta mig en liten stund med att Spector passerade 80-strecket. Men det blir ingen lång stund, fixar inte det, och som Dagerman skrev: Vårt behov av tröst är omättligt. Och inte är det långt från 7 och 2 till 8 och 0. 

Coronan sänkte Spector i fängelset. Där han avtjänade ett livstidsstraff för mord. På fotot är han kal som en golfboll, bortsett från missprydande hår runtomkring. Hans gammelmansansikte skrämmer mig. Jag minns honom ung med yvig buske på skulten. 

Evigheter till det svängande 60-talet där han var en av de tongivande (!) figurerna. Men snabbt förflöt åren efter detta tonsatta, kulturrevolutionerande decennium. 

Läser Margit Silbersteins Förintelsens barn, hon är barn till två överlevare, modern överlevde Auschwitz och sedan dödsmarschen till Bergen-Belsen. Som ett mirakel återförenades föräldrarna efter kriget i Norrköping. 

Jag bannar mig själv under läsningen: Du med din sjukdomshistoria kunde vara död vid det här laget. Du kunde ha varit död i tjugo år. Du satt inte i något läger men du överlevde ett livshotande angrepp. Du snuvade liemannen den gången på konfekten. Fatta.

Du lever den dag som idag är. Var glad för den. Lev en dag i taget - fullt ut. Sluta att hålla på och räkna!

Men de förbannade dagarna går ju så fort! Trots pandemins restriktioner. Inställda Berlinresor icke att förglömma. Inte släpar dagarna sig fram i väntan på det oss alla törstande och hungrande befriande vaccinet. 

Bild: Wikipedia