Idén om ett föreliggande händelseunderskott, möjligt att exploatera, har upptagit mig så länge jag kan minnas. Idén utlovar att något mer kan hända, kanske borde hända i varje enskild situation.
Om vi utgår ifrån att det finns en verklighet som i någon mening existerar oberoende av oss, vilket inte är ett självklart antagande, och som vi kan förhålla oss aktivt och fantasifullt gentemot. Därmed "skapa" eller omskapa densamma. Aldrig är vi omständigheternas fångar.
Leker vi, som terapeuten Winnicott var inne på, befriar vi oss från beskärande omständigheter och upprättar en frizon.
"Han har sån fantasi", hörde jag ofta från min mor när hon satt i telefon. Inte helt utan oro i stämman. Jag stod inte ut med verkligheten, den gången brukssamhällets, som den tog sig uttryck. Fortfarande så. Jag sticker gärna iväg in i fantasins gränslösa rike där allt är möjligt.
Hur annars leva? Jag bara frågar.
Jag ser den lysande stilisten Sven Delblanc framför mig där han sitter i Sunnersta utanför Upsala och skriver. Regnet vräker tröstlöst ned utan att upphöra. (I boken Gröna vintern, 1978.)
Vad borde hända i denna jämmerliga situation för att lätta upp den? Delblanc vet. Don Quijote dyker plötsligt upp på sin häst Rosinante. Det var absolut påkallat att riddaren av den sorgliga skepnaden rider in i orden. Och en rolig dialog med den häpne författaren vidtar.
I Hedebyborna är berättaren hela tiden närvarande, kommenterar underhållande och ibland självironiskt eller beklagande det som pågår. Således ingen typiskt borgerlig roman med en osynlig författare - som om vi beskådade en opåverkbar verklighet ingen rört vid.
Greppet tilltalar mig oerhört.
Kanske därför jag tycker om dokumentärfilmer, eller om man så vill spelfilmer, med auteurens påtagliga närvaro. En filmare som tysken Alexander Kluge. Michel Moore? Tja, varför inte.
Inte låtsas objektivitet eller att fakta talar för sig själva och bara är att spegla. Subjektets närvaro!
Som av en händelse, 25 år sedan den originelle teaterkonstnären Heiner Müller dog. Läser om honom, kritisk i teori och ännu mer praktik mot den borgerliga teatern, typ Dramaten, i Berliner Zeitung.
Minns plötsligt en juldag i Östberlin. Efter en julafton med ett efterhand under dagen allt mörkare och tystare kvarter, nästan kusligt fram mot aftonen. Jag reste ensam över jul till Berlin. Ende gäst på Märkischer Hof.
Vaknade kraftlös, händer mig fortfarande ibland att jag gör det, juldagens morgon på mitt enkla hotell nära allkonsthuset, på den tiden, Tacheles. Förstod att jag behövde hjälp om jag inte skulle bli kvar i sängen resten av dagen.
Släpade mig på darriga ben utan att först inmundiga Frühstück till universitetssjukhuset Charité. Glest i väntrummet. Kontakt tämligen omgående med en inte purung läkare som nyfiket spörjde vad jag gjorde i Berlin.
I runt fyrtiofem minuter samtalade vi om DDR efter att en sjuksköterska på läkarens ordination - "Sie werden etwas bekommen, das Sie beschleunigt" (Jag skall ge Er något som sätter fart på Er) - skjutit in en ”dunderspruta” i mig.
Innehåll okänt men spetsat med någon form av uppåttjack som omedelbart gjorde mig pigg som en mört.
Efter Charité studsade jag vid gott mod runt på gatorna. Ännu en Berlinexkursion!
Jag passade på att fråga läkaren om DDR-dissidenter jag visste slutat sina dagar på sjukhuset. Bohley och andra. Han hade inget emot att göra mig till viljes.
Och jag frågade om Heiner Müller. (Bilden.) Beskylld för samröre med Stasi.
Han som bad en konstnärsvän teckna honom som död i bårhusets kyla i källaren på Charité. Jag ägde faktiskt kopior på teckningarna, minns inte hur de kom i min ägo. Ville visa vännen och dramaturgen Joakim Stenshäll. Men de försvann på underliga vägar.
Müller var en mästare på att exploatera teaterscenens händelseunderskott - mästare på att utvidga teaterbegreppet, livet höll jag på att skriva. Mycket märkliga uppsättningar. Inspirerande en sådan som Frank Castorf. En annan "anti-teaterns" enfant terrible.
Bild: (c) augsburger.allgemeine.de
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar