En dos av det orörda Upsala

Att segla uppå Fyrisån i undervattensbåt,
säg vore inte det nånting för mej?
Ulf Peder Olrog

Ingen undervattningsbåt som Per Myrberg sjöng i försvenskningen av Beatles Yellow Submarine för mig, tack. Kliver av på Upsala central efter att ha färdats med ett av UL:s tåg, alltid trevliga tågvärdar, som stannar vid varje mjölkpall mellan Gefle och Upsala. 

Promenerar genom kvarter som skänker genuin Upsalakänsla. Känslan av det ”riktiga” och orörda Upsala. Kräver en memory lane. Bortom tidens tand och byggherrars klåfingrighet. 

Långt från Gottsunda, som häromdagen omnämndes som "getto" av en som flyttat därifrån, och bilbränder. Blåljuspersonal som backar för nidingarna. Något krackelerar i min samhällsförståelse men jag orkar inte tänka tanken till slut. 

Gamla Asis där borta i korsningen och det hus i vilket jag genom alla år trodde rasbiologiska institutet höll till. Tills jag fördjupade mig i Lundborg och institutets historia. Märkligt var jag placerar institutioner på min inre karta. Vad detta placerande står för.

Korsar Trädgårdsgatan där Ingmar Bergman barnsprang i en stor våning som inspirerade till densamma i Fanny och Alexander. GH-nation, som jag snart lämnade, belägen på samma gata. Det studentikosa livets gasquar och sexor inget för mig. 

Till vänster Akademiska sjukhuset, Ackis, där jag en kall novemberdag för mer än tjugo år sedan mottog det som kunde uppfattas som en dödsdom. Men än ordsprattlar elake herrn. Till någras förtret. 

Den branta backen att bestiga upp mot det tronande universitetsbiblioteket där på krönet, blickande ut över staden. Stolt markerande att detta är lärdomens stad som ingen annan i Sverige. 

Till höger Johanneslund. Blundar och hör slagorden eka från demonstrationernas röda tid. De utgick ibland därifrån. Det radikala sinnets högtidsstunder. 

På plats med datorn i Carolina med utsikt mot Engelska Parken som Owe Thörnqvist besjöng i en rumba. Vi glopar i Sandviken vred om texten i ekivok riktning, skrålade den en gång när mamma hörde och bums ropade in sonen för sträng tillrättavisning.

Dag Hammarskjöld-kyrkogården, celebriteternas sista viloplats. Fåfängans marknad som Strindberg sa. Fadimes grav finns här. Längre ner i stan, mitt emot hotell Hörnan, en minnesplats. Offer för den så kallade hederskulturen. Mördad i bakhåll av sina egna. 

En bit bort huset där Karin Boye bodde. Och där en doktorandkompis till mig flyttade in. Vid besök hos honom försökte jag alltid förnimma poetens kvarstannande andliga närvaro i rummen.

Skandalhuset. Docenthuset. Universitetshuset, där jag disputerade i anrika sal X. Fullsatt. UNT hade haft mig på sina löpsedlar och det drog. Minns första gången jag nästan på darrande ben närmade mig denna vördnadsbjudande byggnad. Vad hade jag här att göra?

Regelbundet behöver jag få mig en Upsalados. Flanera i den stad jag tillhörde i tjugo år. Åren bara flög i väg. Inte trodde jag, när skrev in mig som recentior och inte visste vad som väntade i den exotiska akademiska världen, att jag skulle bli kvar så länge. 

Åter med UL norrut genom de deprimerande mörka skogarna, småtrött passerande trista hålor som framkallar rysningar. Skutskär tar priset.