Adornos fråga, del 3

Skriftställaren, den stridbare och bitske Karl Kraus, redaktör för Die Fackel, verksam i Wien, huvudstad den gången i ett sönderfallande habsburgskt kejsardöme, proklamerade: stilen är en moralisk fråga. Kategoriska ord från en gudabenådad stilist. 

Vad betyder proklamationen? 

Om vi utgår ifrån att vi kan välja moralisk hållning, är det valet Kraus betonar, att vi inte undgår att välja när vi skriver? Att vi måste välja?

Att vi inte oreflekterat försöker skriva, för det är i så fall omoraliskt ... I skrivandet ingår alltid ett moment av metaskrivande. Man ser sig själv barskt över axeln under skrivandets pågående akt. Håller ett öga på sin framväxande text.

Kanske ställs det högre krav på stilistik när hyckleri och dubbelmoral råder, som i sekelskiftets Wien när Kraus var verksam? Och den offentliga lögnen härskar, nästan oinskränkt. I ruttna tider måste språket vara friskt och som hos Kraus genomreflekterat. 

För att kunna skära igenom lögnens feta hinnor. Implikationen riskerar genast bli att onda samhällstillstånd, såsom Tredje Riket och stalinismens realsocialistiska Östeuropa, föder god litteratur. 

Diktaturen och dikten knyts samman till ett syskonpar som den senare gagnas av, kanske också den förra. En tragiskt klingande symbios. 

Men bär inte en sådan språkuppfattning som Kraus formulering eventuellt indikerar på en instrumentaliserande bias ...? Och närmar sig en vad man i universitetskretsar kallar logiskt-empirisk språkuppfattning.

Bara vi klargör våra begrepp så kan vi fånga eller kritisera verkligheten. Ludwig Wittgenstein drev det försöket – speglingsteorin – till sin spets i Tractatus logico-philosophicus, ett av 1900-talets mest omdiskuterade och förbryllande verk.

Han fann det därefter fruktlöst, han hade gått så långt det gick med det, försökte aldrig mer upprepa det. Wittgenstein övergav sin stränga språkfilosofi för ”språkspelen”, för en sociologisk, pragmatisk språkteori. 

"Han har en så klassisk stil", läste jag om en författare vars namn jag tappat. Uttalandet ger uttryck för en estetisk värdering och en bestämning färgad av norm och ideal. Man skriver enligt en positivt värderad ordning, man är inte ordningskrossare. 

En klassiker är tidlös, även om kriterierna för vad som anses klassiskt är historiskt avhängiga. 

Osäkert om den voluminöse lärdomsbjässen Harold Bloom, som tog sig an den mäktiga uppgiften att en gång för alla och slutgiltigt svara på frågan om vad som är god litteratur, skulle hållit med.

Vad med det skrivande som är icke-klassiskt och icke ordningsamt, raserar det per 
definition ordningar?! Kan vi tala om en modern stil som i sig raserar?

Nja. Modernistiskt skrivande kan både stödja ordningen och revolten. 

Den italienske futuristen Marinetti hyllade fascismen i Italien, Majakovskij stödde aktivt bolsjevikernas revolution i Ryssland. Ena handen svart, den andra röd. 

Det finns ingen på förhand fascistisk eller anarkistisk stil. Inte ens ett vällovligt, progressivt syfte utgör någon garanti. Stilen blir heller inte fascistisk bara för att den som håller i pennan kallar sig fascist. 

Bertolt Brecht – dramatikern, men lika mycket pedagogen och uppfostraren – brottades mycket med detta. I en kamp att undgå den socialistiska realismens estetiska krav, vilka var påbjudna av kulturkommissarierna i Östeuropa. Ingen ”formalism”, varnade de. 

Inga experiment för experimentens egen skull. Konsten ska vara nyttig, användas samhällsuppbyggande, tjäna folket och socialismen, läs: staten.

Bild: Malevitj