Häromkvällen samlades vi ett ganska stort antal från bostadsrättsföreningen på kvartersrestaurang för att hygge oss, som dansken säger, en stund tillsammans.
Till saken hör att föreningen stort domineras av grå pantrar. Bara i min uppgång två rullatorer.
Flera av oss springer, nja det var väl att ta i, regelbundet hos hälsocentralen bekvämt placerad på andra sidan gatan. Det långa livet har satt sina värkande spår hos oss generöst ringmärkta.
I uppgången bor till min glädje fyra små hundar som bryter den annars kompakta tystnaden med sina skall. De känner igen mina steg och min lukt. När jag kommer nära lägenhetsdörren skäller de ett hej och förväntar sig klappar.
Restaurangen vi frekventerade bjuder inte på några kulinariska höjdpunkter. Så jag nöjde mig med en Cola zero och jordnötter. Mitt emot mig en pigg och mager, med kruska i blick, Vasaloppsåkande änka som har en tendens att alltid säga emot. Likadant denna gång.
När jag ondgjorde mig över vår usla kommuns höga skatter:
- Men vi får ju något för pengarna!
- Vad då?!
Efter några sekunder:
- Vi har gatuljus.
Jag på´t igen, min ton allt surare, hörde det själv:
- Har ni lika förbaskat kallt i lägenheten som vi? Jag vill inte betala för en värme jag inte får.
- Du har väl inte satt på elementen!
Jag lade ned efter ytterligare ett par ordväxlingar om samhällsläget och annat mysigt. Omöjligt att komma någon vart. Och vi skulle ju ha trevligt. Enda punkt på agendan.
Efteråt introspektiv analys som jag alltid utsätter mig själv för när jag retat mig på någon. Försöker alltid tillämpa principen: du har mött dig själv, din egen spegelbild. Dags korrigera ditt beteende. Noch einmal, skall tilläggas. Livet en enda lång introspektion.
Minns en usel kvinnlig chäf med ett falskt leende som gick mig på nerverna och som jag nogsamt försökte undvika att stråla samman med i högskolekorridorerna. Hon var jag?
Men denna afton? Hade jag verkligen mött mig själv? Grälsjuk och påstridig? Fy satan vilken trist figur i vars kropp jag dväljes i så fall.
Plötsligt kommer jag att tänka på min salig mor som alltid hade ett passande uttryck till hands. Vad skulle hon sagt om mitt bordssällskap?
Det måste vara nåt fel på henne!
Mamma var bra och visste, hon.
Haha, visst känner man igen sig. Ibland tror jag att jag befinner mig på årsmöten med Trögfattades förening, som den gamla sketchen med Galenskaparna.
SvaraRaderaMen det skadar ej med reflektion och att försöka lära sig något från dessa sammanhang också! Ifrågasättande är ju bra, men det måste ju såklart vara en tanke i frågan, en röst kanske? Inte bara ifrågasättande för sakens skull, eller för att en viss person säger något.
Så när vi ifrågasätter med tanke att leda ämnet framåt för att nå en intellektuell nivå på samtalet så kanske det är bättre att säga "ja!". Sedan ställa en motfråga och gräva lite, undersöka. Då riskerar vi inte att uppfattas som dom där gnällspikarna som bara gnäller och som som säger emot av ohejdad vana utan mål och mening... Ganska snart märker man om om den man samtalar med har samma intresse och nyfikenhet eller om det är helt tomt...
Kanske tål jag inte att bli motsagd som den besserwisser jag är. Nja, inte i det här speciella fallet.Damen i fråga ÄR påfrestande. Motvallskärring, som någon sa.
SvaraRaderaJa, i vissa fall är det bättre att undvika vissa personer helt. Jag har lämnat föreningar när jag känt att det är lönlöst att lägga energi. Vissa sammanhang kan ju vara viktiga för oss, då är det svårare att göra så...
SvaraRaderaDet är ju svårt att undvika usla chäfer, det går tretton på dussinet. Men det är nödvändigt. Nu slipper jag som utstämplad detta problem. Och kan bli kvitt min chäfsallergi.
SvaraRadera