Det kommer mera - om hemlängtan i språket

Adornoserien, om vi kallar den så, bestående av fem associativt ihopfogade texter utifrån det jag kallade Adornos fråga om hur kan man skriva poesi efter Auschwitz, har föranlett läsare att be om "mer Adorno". Hjärnkontoret har därför så smått börjat att arbeta på detta.

Adorno gick tillsammans med Brecht och andra på nazisternas svarta lista i landsflykt. Till ett Amerika som han innerligt avskydde. Mickey Mouse-kulturen. Ytligheten. Ljusår från tysk bildning och kultur. 

Den tyska humanistiska självförståelse som nazisterna - ”en riktig tysk är ingen intellektuell” - gjorde sitt bästa för att trasa sönder och dränka i blod.

Adorno längtade hem. Till det som en gång var.

Två centrala begrepp ställer sig framför mig - att fördjupa mig i: längtan och hem. Det första heter på underbar expressiv tyska Sehnsucht. 

Associativ som jag är löper tanken raskt till Adornos landsman Martin Heidegger. Med sin kulturkritik till en början fascinerad av nazisterna. Vad de egentligen ville kanske han fått om bakfoten, han läste in något i Hitler och rörelsen som inte fanns. 

Rent önsketänkande. En projektion från en tysk fullblodsromantiker och idealist.

Nog kan vi längta efter att höra hemma i språket? Men vad innebär det? Och vad innebär det för den som befinner sig på flykt i ett annat språkområde än det sedvanliga? 

Och som jag redan varit inne på i min Adornoserie: språket föregår oss, vi kliver in i ett redan färdigt hus. 

Vi tvingas använda redan existerande ord, oundvikligen medför det ett slags fångenskap, en institutionaliserad ofrihet. 

Jag väljer inte orden, de väljer mig. Bokstävlarna paraderar.

Nå, inte riktigt för Heidegger. Jag ser honom på fotografierna i det spartanskt inredda huset på Todtnauberg, en plats jag bestämt mig för att besöka någon gång, hur han arbetar fram sina neologismer.

Han utmanar den konventionella språkordningen inifrån. Och han är terminologiskt innovativ som ingen annan nittonhundratalsfilosof. Mycket uppslagsrik. 

Längtan fanns även hos Heidegger. Att Da sein. Den autentiska närvaron. Den jag i min senaste bok tillsammans med konstnären Erling Öhrnell översätter med livets känsla.

Filosofin, Heideggers filosofibegrepp, förutsätter att vi är i världen. Ingen filosofi utanför världen. Heidegger är en vardagens filosof. Varje dag. Var dag.

När jag för något år sedan läste om för jag vet inte vilken gång i ordningen Varat och tiden såg jag det vardagsfilosofiska credot tydligare än någonsin. 

Hur gör vi för att känna oss hemma? Hur lever vi med vår längtan? Med vilka ord?

Hjärnkontoret arbetar på utan att ta rast. Jag ber att få återkomma.