Bortsett från de engelska undertexterna på Acorn som jag har svårt understundom att hänga med i, svenskan är mitt språk, är det en ren och skär fröjd att få ta del av alla härliga brittiska serier och filmer. Bara att slå sig ned för att ohämmat frossa och njuta!
Apropå engelskan. Minns från Upsala när alla skrev på svenska. Det fanns duktiga, professionella översättare om man ville publicera sig på utrikiska. Sedan inföll anglifieringens eländiga tid. Plötsligt skulle alla skriva på engelska.
Trots att alla inte kunde få till det på ett professionellt vis. Det märktes pinsamt tydligt. Om man säger så. När jag var barn sjöng vi på grisengelska. Det lät som engelska men var inte det. Som Shakers från Göteborg på en skiva från popbandstiden.
Horace Engdahl, stilist av högsta klass, påstod en gång att för honom är att skriva på engelska som att ha ena armen bakbunden. Bilden kanske något oklar. Men jag instämmer, fattar exakt vad han menar.
Serieproffs som vi är kastar vi oss förväntansfulla rakt in i Wild at Heart. Inte David Lynch´s film. Utan en familjehistoria som utspelar sig i Sydafrika. Åtta säsonger. Stephen Tompkinson i huvudrollen som veterinären som flyttar med sin familj till Sydafrika.
Inte utan komplikationer och förvecklingar. Acklimatiseringssvårigheter och oförutsedda motgångar. It´s a long way not to Tipperary but to South Africa, you know old chap.
Stephen Tompkinson. Han i Kommissarie Banks. Förekommit även hos Ken Loach. "Vanligt" utseende. Ingen plastig Hollywood-docka. Snarast en anti-hjälte. Snäll. Mycket sympatisk. Som veterinär hysande stor kärlek till djuren som kommer i hans vård.
Familjefilm, som sagt. Tämligen lättsmält. Nåja. Spännande med Sydafrikas vilda djur som i denna serie ständigt gör sig påminda. Minns min första vistelse i landet, för att föreläsa om ledarskap i Pietermaritzburg. Inte såg jag några vilda djur! Framförde det till värdfolket.
Landskapet. Det undersköna. Paradiset på jorden. Himlen har landat. Evighetskänslan som infinner sig i detta landskap med dess röda jord, savannens öppenhet och bergmassivens väldighet.
Serien föder stark längtan återse. Förra årets vistelse förmörkades av min feber.
Måste bara få komma tillbaka! Har man en gång förlorat sitt hjärta till Sydafrika är man förlorad för alltid. Som journalisten Leif Norrman som skrivit bäst om den vidsträckta kontinenten formulerade det: Man gråter två gånger i Afrika.
När man kommer och när man lämnar.
Siktar in oss på Durban i november!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar