Géraldine Schwarz initierade skildring i den släktbiografiskt färgade boken Medlöparna (2020) av vad som händer, snarare inte händer, med östtyskarna i och med Murens fall 1989 och därefter DDR:s upphörande 1990 lägger sig tätt vid sidan av andra skildringar jag fördjupat mig i.
Och lämnar samma nedslående nederlagsbild. Inget befriat, jublande folk. Jo, en kort euforisk stund medan Muren hackades ned i småbitar. Innan försörjningskravets vardag och återförenandets bistra verklighet hunnit ifatt.
Morgonrodnaden över Östberlin bleknade.
Ett lamslaget folk, oförmöget att ta eget ansvar för sina liv bortom den stalinistiska realsocialismens järnhand. Staten hade styrt allt. Inget utrymme för egna initiativ.
Schwarz far var knuten till Treuhand. Det av många östtyskar hatade organ som inrättades med uppgift att privatisera den östtyska folkegendomen. Sälja ut fabrikerna till underpris till gamande wessisar, menade de förbittrade.
Treuhands högste chef avrättades kallblodigt. Dådet tillskrevs RAF som sedermera upplöstes.
Fadern påstod att det tillhandahölls generösa kreditmöjligheter för den som ville starta något eget. Men mycket få ville det på andra sidan Brandenburger Tor. Inget konstigt. Man kan inte gå från förslavad till entreprenör över en natt.
Från förtryckt undersåte till fullvärdig medborgare.
En enorm, strukturellt betingad må man väl säga, arbetslöshet i östra Tyskland efter Murens fall. Den fulla sysselsättningen som det skröts om i retoriken var konstgjord och ytterst kostsam. DDR var från allra första början på väg mot ruinens brant.
Den "panka" staten som DDR kallades i ett informativt västtyskt tv-program jag såg i Berlin.
Jag har många gånger talat och skrivit om den inlärda hjälplöshet jag tycker mig ha kunnat avläsa i forna industribygder i Sverige. Efter fabrikstyranniet står de disciplinerade, tidigare kollektivanställda människorna handfallna. Utstämplade och rådvilla.
Men vad skall vi då säga om östtyskarna? Ett samhällssystem om än ihåligt och bräckligt gick i graven.
I Sverige har a-kassa och sjukförsäkring kraftigt försämrats. Den som tillhör anställningsägarna fruktar mest av allt att bli arbetslös eller sjuk. Eller båda delarna. Så man kniper och inordnar sig. Säljer arbetskraft och själ.
Det finns observatörer som hävdar att Sverige sjunker i den europeiska innovationsligan. Kan det ha något att göra med den utbredda lydnaden och tigandet? Flatheten? Jag bara frågar.
Inga gula västar på gatorna som i Frankrike. Glöm det. Vi är inte sådana. Samma känsla som jag får när jag läser om Östtyskland infinner sig när jag betänker mitt fosterland. Jag befarar stigande apati. Demoralisering.
I spåren av politikernas cyniska ljugande om massinvandringens effekter. Välfärdens urholkning. Pensionssystemets förskingring.
Men politikerna riskerar inte att mötas av gatornas parlament. Inga mentala murar som skall rivas. Folket ligger lågt. Det gör mig bedrövad. Riktigt bedrövad.
Bild: Söderfors i Uppland, eller någonstans i det avsomnade socialistiska paradiset?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar