Adornos fråga, del 5

Det skrivna ordet ... Jacques Derrida, omdiskuterad för sin dekonstruktiva ansats, var mycket kritisk mot vad han kallade närvarons metafysik. Föreställningen om att rösten skulle vara det primära och den skrivna texten det sekundära.

En avledning av rösten, som enligt en ingrodd västerländsk föreställning kommer före texten och är mer autentisk än den, närmare något ursprungligt och orört. 

Rösten har varit dit texten inte kan ta sig. En principiellt omöjlig tanke, enligt Derrida. Och en tanke som bara kan uttalas i språket, med de ord som står till buds. Därmed dekonstruerar uppfattningen sig själv. Vänder sig grymt nog mot sig själv. 

Kanske är jag onödigt språkromantisk, låter nykritiskt anfäktad, när jag dristar mig till att påstå, mer som en arbetshypotes och mindre som en uppfattning jag kan försvara. 

Att i en text som är genuin – som jag kallar genuin utan att tillfredsställande kvalificera det – ska man kunna höra en röst. Det genuina låter sig inte definieras, det hörs för att följa den sene Wittgenstein.

Det behöver inte vara en behaglig röst, man behöver inte tycka om den. Men man ska kunna höra rösten, den ska vara urskiljbar, skilja ut sig som sin egen. 

Stil är röst. 

Läser jag "snuskgubben" Charles Bukowski, hör jag från sidorna hans röst, om än fyllskrovlig och hes, domderande och fräsande, fräck och oförskämd. 

Läser jag, försöker jag läsa, Guillou och Läckberg, eller Mankell, för att ta hastigt valda folkkära exempel utan att söka några andra, hör jag ingen röst, det är tyst. 

Rösterna för svaga och otydliga, bleka och lågmälda. När jag lägger örat mot texten - inget, blott inget.

Jag påstår inte att den genuina röst som hörs har kontroll över texten och äger den. Den borgerliga romanen med det allvetande subjektet som äger full kontroll tror jag är mer än skendöd. 

Eftersom det borgerliga, allvetande subjektet, både som individ och klass, är dött. 

De ”stora” ryska romanerna, de engelska, fransmännen … Glöm dem! The great American  novel ... No way.

Den som försöker skriva med den stora romanens ambition i vår brustna samtid blir enbart patetisk. Och, vilket värre är, oangelägen och ointressant. 

Den som envisas med att fortsätta skriva borgerliga romaner för akademiskt utbildade medelklasskvinnor och grånade bibliotekarier.

(Inskjut. Filmskaparen Roy Andersson i en intervju om sina filmtablåer: jag berättar inga historier.)

Min bok Social Konst! När fabrikerna tystnar gick fort att skriva, när jag väl hade valt formen. Det gick på en månad och då skrev jag ändå inte varje dag - prata om lustfyllt skrivande! Formen var mycket medvetet vald. 

Även de ställen där det ser ut som om texten kommit till bara så där, som skriven med armbågen, är det följden av ett mycket medvetet beslut. 

I det här fallet valde jag manifestets form. Inte debattbokens, inte utredningens. Jag ville varken bekräfta eller lugna. 

Manifestet, pamfletten … ställningstagandets och upprorets stilistik. Det kommunistiska manifestet, Paul Lafargues Rätten till lättja, Valerie Solanas SCUM-manifest fungerade som inspirationstexter. 

Så även med upprorets stolta ambitioner skriver man in sig i en genre, en tradition … Aldrig kan man ställa sig utanför, det är ironiskt … 

Men som Skriftställare - ingen estetisk självömkan! Se upp. 

Stilen är en moralisk fråga. Vilken är min moral som skribent? Jag väljer det nyansbefriade, polemiska, ensidiga, besatta och brinnande. Så vill jag att min stil skall vara, så vill jag att min röst skall höras.

Det handlar om besatthet.

Jag hatar det likgiltiga, för att minnas Gramscis perspektiv på sitt eget verkande. Stilens fråga är existensens. Tillhör den ändliga sången. Rösten måste ur detta perspektiv förr eller senare tystna.

Bild: Malevitj