Hur skriva i själen hemlös?

Jag är en främling i detta land

men detta land är ingen främling i mig!

Jag är inte hemma i detta land

men detta land beter sig som hemma i mig!
Gunnar Ekelöf i Non serviam

- Jag hör inte hemma någonstans, sa min turkiske student som läste en kurs i kulturteori för mig. Utelåst som systemkritiker från Turkiet efter avtjänat långt fängelsestraff. DDR fanns som stat och han erbjöds en fristad där. 

Men inifrån, inhyst i Leipzig, kunde han konstatera att det var långt mellan hans socialistiska ideal och den östtyska, realsocialistiska verkligheten. Den senare liksom berövade honom de förra. Hans tro på socialismen vacklade. 

Ideologiskt blev han också hemlös. Jag minns hur vi satt på ett kafe’ i Gamla stan i Stockholm och diskuterade detta. Han hade nyss läst min melankoliskt anstrukna bok Nätternas natt. 

Om det sjunkna DDR och med det realsocialismens totalitära system var vi helt överens. 

I Sverige kände han sig obekväm, inhyst i det svenska språket. Han skrev en uppsats om asylens hemlöshetskänsla och gjorde det på svenska . Men hade kanske föredragit att skriva på franska som han behärskade. Dock icke säkert. 

Det var som om han berövats det språk som varit hans.

Högskolan fann han inskränkt, allldeles för låg, postgymnasial nivå. Inte tillräckligt intellektuellt utmanande för hans del. 

Uppvaktade kvinnan som var prefekt, som det fortfarande hette på den tiden, med en förfrågan om varför vi inte läste Foucault, som fanns på litteraturlistan, på originalspråket. 

Hon lämnade inget bra svar. Själv ingen intellektuell stjärna. Bättre på att i tid och otid ställa till med kafferep efter att hon uppbringat något eller någon att fira på institutionen. Lyckades alltid. Elake herrn det vill säga Skriftställaren, benämnde henne "trivselfascist". 

Studenten hittade inte sitt eget språk för att beskriva sin belägenhet. Denna rotlöshetens känsla av att inte höra hemma någonstans. Det var som om hemlösheten saknade sitt speciella språk. 

Antingen är man hemma eller icke. Men hemlösheten var mer än "icke". Studenten sökte orden för detta utan att de kom till honom. De var utom räckhåll. 

Han var en av mina allra mest intellektuellt begåvade studenter någonsin, slog övriga kursdeltagare med hästlängder. Stimulerande att ha på kurserna. Men han var inte nöjd med sina ord, de förmedlade inte det han ville. De tjänade inte honom. 

Han längtade inte tillbaka till Turkiet. Han längtade efter att kunna uttrycka själens hemlöshet med egna ord. Flykten urholkade själen, för att travestera Fassbinder.