Hur skulle det som är kunna vara annorlunda?

Flinkt arbete leder snarast till vilan

Löd det uppfordrande budskapet på en bonad i mitt föräldrahem i det strävsamhetens brukssamhälle i skuggan av den aldrig tystnande grottekvarnen där jag växte upp. 

Jag fick aldrig klart för mig bonadens upphovskvinna. Men kunde varit min mormor Elin. Jag nötte på den genom att alltid medbringa och hålla upp den när jag flitigt föreläste om medborgarlön land och rike runt, ja även utrikes, i mitten på 90-talet. 

Att plädera för medborgarlön fyllde inte på den magra kassan, inte blev jag rik, jag borde naturligtvis enfaldigt sjungit den heliga arbetslinjens lov. Men behållningen möten med människor som lämnat ett outplånligt intryck. 

Ett fåtal exempel ur den digra högen under rubrik those were the days. 

Arbetslösa kvinnor i Lund. I deras ögon tändes plötsligt någonting. Vanmakt och att vara trampad på vek undan. 

En resa upp till Krokom i Jämtland där jag och några mbl-entusiaster, många sådana fanns och finns i det avlånga riket, tro mig, var nära att få ett centerpartistiskt kommunalråd att pröva införandet av medborgarlön på försök. 

Ett lokalt experiment. Att sedan nogsamt utvärdera effekterna av. Men centerpartisten fick kalla fötter. Arbetslinjen, you know, den heliga arbetslinjen. Ideologi framför verklighet. 

En sammandragning i Rinkeby där jag utan att avse det, jag lovar, retade upp dåvarande generaldirektören för AMS, Bernhardsson, som förlorade behärskningen, reste sig upp och skrek ilsket åt mig: - Du har fel! Ingen av oss övriga förstod vari detta fel bestod.

Till Luxemburg när de Gröna från hela Europa konfererade för att diskutera framtidens arbetsliv. Språkröret för Die Grünen i Tyskland, en fyllig och bestämd dam, fick ett utbrott när jag under mitt föredrag använde formuleringen Arbeit macht frei. 

Det gör man naturligtvis inte, enligt denna dam. Man relativiserar inte, som hon felaktigt uppfattade att jag gjorde, koncentrationslägerskylten. Jag brukar se henne då och då i tysk tv. En yrkespolitiker bland andra i dansen runt köttgrytorna. 

Redan i det strävsamma brukssamhället började jag intressera mig för fenomenet tankefigurer. Inte endast men främst löneslaveriets. Dessa inre regissörer som styrt vårt tänkande och handlande. Utan att vi är fullt medvetna om det. 

Det måste närmast till en kris, individuell eller samhällelig, för att föra upp dem på medvetandenivå, få upp dem på bordet för att kritiskt kunna granska dem. I vanliga fall anses dessa tysta figurers budskap vara naturligt och självklart. Det bakbinder oss. 

Hur skulle det som är kunna vara på något annat vis? 

Jag vet vad jag har men inte vad jag får.

Om medborgarlön: Ska man få betalt utan att arbeta?!

Fenomenet tankefigur stötte jag på. Men termen hade jag inte. Förrän långt senare. Framförallt påverkades jag av den framlidne sociologen Johan Asplund.

Så man kan inte säga att den ofta plågsamma uppväxten var helt utan bestående och nyttiga lärdomar. Nej, betydligt mer än så. 

Det jag kom att ägna mig åt i mitt akademiska och i mitt skrivande liv tog avstamp långt före jag hade termerna för att göra det.

Hur hade det kunnat vara annorledes?

Tillägg. Varför inte gå med i Facebook-gruppen Medborgarlön i stället för arbetslinjen? Den växer i medlemsantal för varje dag. Över 8 000 medlemmar i skrivande stund.