Jag har läst Claes Hylingers "lilla" pärla, en minor klassiker, Dagar och nätter i Paris och Göteborg förut. (Första utgåva 1975.) Denna gång som e-bok. Jag sökte den inte, kanske den mig.
Svårt att fortsätta läsa, blott efter några sidor lägger jag bort, tar paus in an growing melancholy mood. Missförstå mig inte. Det är inte för att Hylinger inte kan skriva, tvärtom.
Han har en alldeles egen stil, knepig att försöka kategorisera om man nu måste ge sig in på det. Men jag är ju ingen akademiskt legitimerad litteraturkritiker. Originell är han, mannen från Bästkusten. Hemkär och Parisvän i samma gestalt.
Det är som om han hela tiden fylls på med hugskott. Och efter några strikt hållna rader är ämnet avhandlat, nästan en passant. Och så rusar han vidare. Ingen av hans böcker någon tegelsten, väl att märka.
Mycket underhållande - lättsamt. Bakom det till synes avslappnade, raskt ihopkomna, ligger förstås mycket arbete. Filanden och omskrivningar. Hylinger får det bara att se ut som om det inte är mycket arbete nedlagt i texten.
Det är en svår konst. Papa fixade det. Chandler. Hammett. Spillane. Hank. Coola kisar. Men Hylinger är inte en av dem, ingen epigon. Han är sig själv.
Det som gör det svårt att läsa Hylinger denna gång är avhängigt det vemod han väcker hos mig, den bittra insikten om den tid som oåterkalleligen flytt. Time is not on my side.
Paris hösten 1978.
Rejält varmt var det i ljusets stad när jag svettig och törstig knallade runt, boulevard upp, boulevard ner. Markerade med kulspetspenna på en karta mina strövtåg. Det var som om jag aldrig fick nog.
Jag var där för en arbetslivskonferens, bodde på ett billigt, ruffigt hotell bakom Operan. Högst upp utan hiss. Blickade ut över takåsar, kuttrande duvor, breathtaking solnedgångar, i fjärran Eiffeltornet.
Parisromantik så det förslog och blev över. Woody Allen kunde inte gjort det bättre. (Kanske har du sett hans mycket romantiska Midnight in Paris?)
Konferensen, med mer eller mindre välansedda deltagare från en rad länder, närvarade jag bara vid någon enstaka dag, snarare timme. Sedan orkade jag, svårt uttråkad, inte mer. Jag upptogs av viktigare saker. Aldrig tidigare satt fötterna i Paris, nota bene.
Besökte monstruösa Père-Lachaise, franska huvudstadens största viloplats. Jim Morrisons nedklottrade grav, the Doors´ frontman dog i Paris. Muren där de sista kommunarderna sköts. Pariskommunen ett politiskt ideal att än idag försvara.
Montparnasse-kyrkogården. Baudelaires grav. Han, med den vidunderliga diktsamlingen Fleurs du mal (jo då, jag har tragglat igenom mig den på originalspråket, klarar det inte idag) påstås vara den första flanören, fenomenets urfader. Keps av från en hänförd efterföljare.
Det Göteborg som var Hylingers finns inte längre. Borta den stad jag älskade, dess själ. Gråt inte för mig Göteborg, eller vad han ylar, den där Hellström i fånig sjömanskostym.
Plötsligt minns jag en anekdot jag inte kan svära på att den är sann. Spelar roll. Lars Gustafsson stöter samman med Hylinger i restaurangvagnen på snälltåget mellan Stockholm och Göteborg.
Gustafsson knarrande, disträ som alltid: - Det var då rent egendomligt vad du är lik författaren Claes Hylinger! Den senare rusar omedelbart med ett desperat skrik mot närmaste toalett för att spegla sig.
Jag minns inte var jag läste detta. Och inte säger anekdoten något mer om Hylinger än hans böcker. I dem är han sig mer lik än någonsin.
Och den där Gustafsson från Västra Aros? Tja, han var ju som han var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar