Ser förliden afton på SVT Play den välgjorda brittiska dokumentären IS-kvinnorna från 2021. I ett av kurderna administrerat fångläger i norra Syrien intervjuas ingående en rad kvinnor som tog sig till det islamistiska kalifatet från bland annat USA, Tyskland, England, Nederländerna och Belgien. Även Sverige.
Samtliga kvinnor som inte döljer sitt ansikte, nästan ingen gör det och man kan förstås stillsamt undra varför, är unga och paranta med intelligenta ögon. Alla, utan undantag, säger sig inte ha förstått vad de gav sig in på när de for till Syrien, smugglades in i hemlighet.
De blev hjärntvättade, anger de samfällt, förda bakom ljuset av den försåtliga, skickliga IS-propagandan. Sökte något de inte kunna finna på hemmaplan, mening och gemenskap.
De tvår sina händer. De har ju enligt egen utsago inte begått något ont, inte dödat någon, de vill bara få återvända till sina hemländer. Uttrycker ånger, säger sig längta efter sina familjer, vill att allt ska bli som vanligt igen, dras ett streck över hemskheterna och sättas punkt.
De har inte bevittnat någonting, svär de nästan på. En kvinna råkar dock avslöja att hon funnit ett avhugget huvud i en soptunna, det närmaste hon för sin del kommit ondskan. - Vad kände du? - Ingenting.
En kurdisk kvinnorättskämpe, med närstående släktingar som slaktats av IS och frågar sig själv varför hon hjälper mördarnas kvinnor, håller utbildning för dessa kvinnor. I denna ingår förtroendeövningar och att skriva brev till sig själv.
Kvinnorna, som ofta ler med öppna ansikten, deltar aktivt och engagerat. Berättar om inre känslor och sina barn som fötts i kalifatet. En ung brittiska gråter, hon har förlorat flera barn. Förstår inte varför hon inte får komma hem, hon begrep ju inte vad hon gav sig in på, hon är ju oskyldig.
Ett porträtt av mycket sympatiska och vänliga, västerländska kvinnor. Men så börjar plötsligt ett tält brinna, tre barn och deras mor faller offer för lågorna. Tältet har tejpats igen, så ingen kan undkomma, av vad som i dokumentären betecknas som radikala kvinnor.
Vilket tydligen de intervjuade inte är. I varje fall inte längre.
Man noterar små barn som leker IS-krigare, skriker krigiska slagord åt varandra, pekar med fingret mot himlen så som vuxna muslimer plägar göra.
Förhållandena i lägren är fruktansvärda, 50 000 kvinnor inhysta i tält med eländiga sanitära förhållanden. Kurderna orkar inte bära denna börda, begär att kvinnorna skall tas hem. Om man nu med hem menar något annat än kalifatet.
USA, Belgien, England och Frankrike vägrar blankt, återkallar istället kvinnornas medborgarskap. Nederländerna besvarar begäran med tystnad. Samtliga länder har varit utsatta för bestialiska terrordåd, oskyldiga har kallblodigt dödats.
Redan har, om uppgifterna stämmer, både IS-krigare och IS-kvinnor återvänt till Sverige. I smyg? Och i dagarna har, med UD:s benägna hjälp, tre IS-kvinnor och sex barn flugits till Sverige.
Vad skall hända med dem? Magnus Ranstorp, expert på terrorism, är upprörd över Sveriges hantering. Misstänker att ingen kommer att ställas inför rätta. Det finns inga bevis, kvinnorna har gjort sig kvitt sina mobiler där komprometterande foton kunde finnas.
Och utan konkreta bevis kan de rättsvårdande myndigheterna inget göra. Ranstorps upprördhet är befogad.
Varför måste Sverige ännu en gång utmärka sig åt fel håll? Vad med att ta ansvar för vad man gjort? Varför omyndigförklara dessa kvinnor som valde att söka sig till kalifatet? Kurderna har deklarerat att de utgör en bestående säkerhetsrisk. Klart de vill bli av med dem.
Ska vi skattebetalare se mellan fingrarna, öppna våra hjärtan och ta hand om dem? Jag tänker på fadern, också han skattebetalare, till dottern som Arkilov körde ihjäl på Drottninggatan i Stockholm.
Varför har vi inte tillfrågats? I de uppräknade länderna är en stor majoritet av befolkningen, det framgår av dokumentären, emot att IS-kvinnorna skall få återvända. Man kan ju också anföra ett preventivt skäl till varför ett restriktivt förhållningssätt måste försvaras.
Hur vet vi att de "hjärntvättade" är avprogrammerade? Hur vet vi att uppgiven ånger är äkta sådan? Och vad med medskyldighet till fasansfulla mord? Halshuggningar inför öppen ridå.
Återkalla medborgarskapet! Låt kvinnorna ta sitt ansvar, om inte direkt skyldiga så medskyldiga. Omyndigförklara dem inte.
Nå, inte lär det återkallas några medborgarskap, om jag känner mitt land rätt. Vad göra i så fall? Kanske kan rättegångarna mot nazister efter andra världskriget vara till hjälp för hur vi kan och bör tänka om ansvar och skuld.
Låt oss bara slippa snyftreportage i de statsbärande medierna! Jag befarar att sådana lär följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar