Gefle Antikvariat, beläget mitt i stan, saligt i åminnelse, saknat av seriösa bokläsare i samma stad. Ett kulturellt tempel, om jag må uttrycka mig sakralt. Ett av de största, kanske rentav det allra största, antikvariaten i det avlånga landet i volymer räknat. (Det har i betydligt mindre skala återfötts på annan adress i staden.)
Oförtröttlige eldsjälen, Kristinehamnsbördige Conny Persson (bilden) - "det ordnar sig” menade han alltid, varmt leende på sin trygga Värmlandsdialekt, hur svart det än bokslutsmässigt framstod - drev detta underjordiska antikvariat. Med företagsekonomiskt dödsförakt.
Kunde han ta ut någon lön? Det var nog i så fall en blygsam en, det. Hans kulturpolitiska gärning borde belönats med ett livslångt stipendium.
Hyllor som gungade och bågnade, på golvet svajande boktravar på väg upp mot taket. Inga fönster, inget onödigt dagsljus som sipprade in och repade den litterära atmosfären.
Förväntansfull slank jag alltid nedför trappan, så fort jag hann, och för att slippa bege mig till den statliga disciplineringsanstalten. Stadens larm och samtidens oväsentligheter lämnade jag kvar däruppe ovan jord.
Försjönk som i en grotta, omsluten av böcker, ville länge stanna kvar därnere, snappa upp de lågmälda rösterna innanför pärmarna, postuma valfrändskaper.
I ett skåp, bakom glas och låst dörr, förvarades dyrgriparna, de sällsynta rariteterna. Bland dem skåningen och kosmopoliten Vilhelm Ekelund. Conny avslöjade en gång att två säger två, inga fler, personer i Gefle frågade efter just Ekelund bakom glas.
Den på tok för tidigt bortgångne dramaturgen Joakim Stenshäll den ene, undertecknad den andre.
På den tiden kände vi inte varandra, Joakim och jag, vårt samarbete med det vi, inspirerade av Kulturbrauerei i Berlin, uppläsningar blandades med musik och debatt, döpte till ”Förrådet” på Folkteatern i Gefle hade inte inletts.
Nyfiken på honom blev jag. Kanske ömsesidigt, om Conny förtäljde honom om mig. Ett Vilhelm Ekelund-sällskap i Gefle, två medlemmar och inga fler, helt i Ekelunds sparsmakade, aristokratiska anda.
Klart man kunde hamna i oroliga funderingar, om man har anlag för det, om vart den bildade borgerligheten håller till i Gefle - om det nu var enbart Joakim och jag som sträckte våra händer efter de underjordiska dyrgriparna.
Och då syftas inte på medelklassens kulturkoftor med snälla och politiskt ofarliga Folkteatern som tillhåll. Föreställningar före supén, den senare aftonens höjdpunkt. Syftas inte heller på det institutionslojala, åt alla uppsättningar applåderande, supportergänget Folkteaterns vänner.
Ekelund, poeten men även och i synnerhet den kryptiske aforistikern, med minst sagt sparsamt säljande böcker. Han satte öppet, utan att dölja det, en ära i att inte vara någon kioskvältare, ville definitivt inte vara någon "bred" författare.
Sannerligen ingen Läckberg, illa skrivande deckarförfattare. Jag har försökt läsa henne, jag lovar, men det gick bara inte. Men hon är bästsäljande och mycket förmögen.
En sommar ägnade jag mig helhjärtat åt vad som i andra sammanhang kallas ”industrispionage”, spionera för att lära sig hur man gör. Härma och ta efter, göra minst lika bra.
Kineserna har alltid varit styva på det. Med sina miniatyrkameror. Jag minns mina kinesiska studenter under ett studiebesök på Ericsson, hela tiden flitigt fotograferande.
Jag införskaffade och kastade mig över, rättare sagt slukade, den ena volymen efter den andra av Simenon, Hammett, Dürrenmatt, Chandler och de andra hårdskjutande grabbarna. De som kan skriva. Rakt på. Enkelt. Mitt ideal. Alltid varit.
Därför trivdes jag aldrig, och passade inte, som akademisk forskare. Jag skrev helt enkelt för bra, om jag må säga det själv, det vill säga oakademiskt. Utan att krångla till det, inget fikonspråk för de närmast sörjande.
"Jag diktar för ingen." Inte utmärkande för essäisten och aforistikern Ekelund att skriva enkelt, lättillgängligt är det icke för den som närmar sig hans ord. Ändå har han alltid tillhört mina favoriter.
Kanske för att han aldrig fjäskade, skrev inte för att behaga eller för att sälja (i likhet med en av hans inspiratörer, Nietzsche), underskattade inte sina läsare, ställde höga krav på dem.
Lägg till att han var kattvän, och gick i exil. Kattvän även undertecknad, ville även göra det andra, om sanningen skall fram. I det sjunkande fosterlandet, beyond the point of no return, som det alltför ofta kan kännas.
Ekelund, för sin del, flydde landet efter en enligt hans förmenande orättvis fängelsedom.
Jag skulle väl förmodligen, i likhet med Ekelund, gripas av svår hemlandslängtan. 1902 diktade han med det största, mest smärtsamma vemod (jag älskar just de raderna, kan recitera dem utantill):
Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat. –
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.
Inte skrifver jag som den kryptiske Ekelund, i aforismerna nota bene (i poesin är han en annan), eftersträvar det heller icke. Jag ville skriva enkelt om det svåra. Inte svårt om det svåra. Stilen, stilen!
Inte vet jag om jag lyckas. Det är upp till den eventuella läsaren att avgöra detta. Ingen annan.
Foto: arbetarbladet.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar