Professorn: - Kandidaten vet väl att en avhandling står och faller med sina fotnoter! Kandidaten: - Är det tillåtet att stoppa in lite löpande text?
Undslipper man sig ett "Upsala", tänker nog de allra flesta snabbt universitetet. Som i en färsk rankning hamnar först på plats 131 bland världens alla universitet. Knappast glädjande för den prestigesökande ledningen.
Desto gladare torde ledningen för KI vara, ännu en gång rankat som etta i Sverige och högt internationellt.
Universitetet, det forna prästseminariet, denna inrättning från 1400-talet, nog är väl det man först av allt förknippar med staden vid Fyrisån?
Och förmodligen, åtminstone de som tillhör kategorin mogen ungdom, med Owe Thörnqvist. Upsalafödd och kompositör till de staden hyllande slagdängorna Dagny och Rumba i Engelska Parken.
Lärdomens stad och Den eviga ungdomens stad som Upsala har kallats, romantiskt och mytologiserande. Bortom historia och förgänglighet. Studenter må komma och gå, men drömmen om det bildande universitetet skall bestå.
Ett studentliv, parentesen innan vuxenlivets bördor måste axlas, på de landskapsbundna "nationerna". Där man, till många unga Upsalabors, de som icke ligger vid universitetet, förtret kan dricka billig sprit. Studentkulturen är en alkoholkultur.
Jag minns att jag den första terminen, det är femtiotre år (!) sedan och jag kan inte låta bli att undra vart åren tog vägen, reagerade på hur spriten flödade i alla upptänkliga sammanhang.
Tillresande från en liten bruksort där det förutom Statt, där vi aldrig satte vår fot, endast fanns en grill med öl- och vinrättigheter. Till rättigheterna kopplat mattvång.
Svårt att mot bakgrund av den starka mytologiseringen upptäckta ett annat Upsala, som inte är universitetets och studenternas skyddade hemvist.
Men där finns, åtminstone fanns, också senapsfabriker och cykelfabriker, ett kafferosteri, Ackis (Akademiska Sjukhuset) och Bullret (Ulleråker). En stor arbetarklass, både varu- och tjänsteproducerande. Men osynliggjord och anonym i gluntarnas stad.
Det andra Upsala lyftes fram i en antologi, betitlad Den gömda staden. (Jag har den någonstans i mina hyllor.) Men jag kan inte minnas att den blev särskilt uppmärksammad eller diskuterad.
Bilden av det andra Upsala, den proletära motbilden, störde den gängse av de vita mössornas stad. Som varje sista april när Carolinabacken, före pandemin, översvämmas av dessa mössor. Placerade på skallar rusiga av champagnefrukostar och silluncher.
Min syster jobbade ett tag på ett postkontor i Upsala. En ofta återkommande kund var Gösta Knutsson. "Alltid sur", mindes min syster.
Bild: pellesvanslös.se
Fotnot. Skriver detta på plats i universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.
Utbildning kanske är lika skadligt som reklam för unga människor: en lättsinnig löftesfabrik som sedan öppnar dörrarna ut mot tomma intet. Sektstämning där verklighetens allt torftigare villkor noga undviks. Lär sig någon hantera livets mörker & oundvikliga slut där inne?
SvaraRadera