Åter på dansk mark!

Pastoralt - om det vore en målning. Hjortar skuttar förbi nära altanen, bromsar in, nafsar i sig knoppar från nyponbusken. De långhalsade grässtråna vajar under en evig vind som bosatt sig i landskapet. 

I fjärran rullar det majestätiska Vesterhavet, förefaller ha höjt sig, gjort sig synligare från där vi kikar, möjligtvis dynerna som retirerat.

Krøyerland har jag döpt trakten med det infallande, magiska ljuset till. Kanske bidragit till mytbildningen omkring en genial konstnär som ju var så mycket mer än blott en "Skagenmålare", men likafullt räknas in bland Ancher och kompani. 

Jag skrev en bok om honom och hustrun Marie, vi har även under denna vistelse stannat till vid hans grav uppe på Skagen, lagt en ros på stenen med för varje år allt blekare bokstäver, lyft på kepsen.

Under mer än två år förhindrades jag att komma till mitt älskade, nordjylländska Tversted invid Vesterhavet. Den förbaskade pandemin, med vidhängande restriktioner, satte stopp för det. 

Men nu åter i det trivsamma blå huset, som vi hyr av en familj från Köpenhamn, beläget på Spættevej, några kilometer utanför byn.

Varje förmiddag, efter att först om arla morgon på raska fötter ha ägnat mig åt det de modärna kallar power walk, till annexet för att skriva. Det skall bli en ny bok, arbetsnamn Infall, för det är så mitt skrivande går till, titeln kongenial med arbetssättet. 

Jag planerar inte mitt skrivande, jag samlar intryck, för det mesta på ett undermedvetet plan, när jag sedan sätter mig ned med datorn i knäet kommer orden inseglande, det växer fram en text. Kanske en våghalsig metod, som att utan skyddsnät ge sig ut på slak lina. Men sådan är metoden - och jag.

David Karlsson på Korpen hör överraskande av sig och frågar om jag vill göra ljudbok av min bok om Joseph Beuys. Klart jag vill. I år hundra år sedan Beuys föddes. Den utåtriktade konstnären, med sina tankeprovocerande projekt, lever! Och så gör min bok.

Vädret barskt, det är ju gu´bevars höst, efterår som danskarna säger. Men detta är en plats på jorden som jag älskar, oavsett årstid. Och hösten besitter en föga inställsam skönhet som mycket tilltalar mig. Befriande turistfritt är det också, off-season. 

Skriver husvärden Peter i Köpenhamn och frågar om vi kan förlänga vistelsen med en vecka, så att istället för tre, som överenskommet är, blir det fyra veckor. Det går bra. 

Jag sätter mig ner, blickar ut över heden som Peter lugnande berättade är skyddat område, vi noterade  nämligen ett schabrak till grävmaskin som röjde och stökade till, fruktade att det skulle uppföras sommarhus och Vesterhavet skymmas.

Men icke. Tack och lov. 

Bild: Utsikt från ett av annexets fönster.