Mindervärdeskomplex underhåller undergivenhet?

Medan höstsolen glider upp över den nyligen översvämmade hockeystaden, som ivrigt väntar på SHL-premiär, och jag sömnigt dröjer mig kvar i den varma slafen, tar jag i datorn del av ett samtal mellan Ivar Arpi (han uppger att hans sajt Rak höger nu har 10 000 prenumeranter!) och den fritänkande sociologen Göran Adamson. 

Med anledning av att den senare skrivit en bok, utges på ett engelskt förlag och vänder sig förmodligen till en akademisk publik, om masochistisk nationalism. Det komplexa, men onekligen fyndiga, begreppet har Adamson själv hittat på. 

I korthet går det ut på  att man idealiserar "främmande" kulturer, medan man föraktar och bespottar den egna. Såsom vi gör i Sverige. Vilket öppnar för gränslöst toleranta förhållningssätt gentemot de andra - och närmar sig nationell självutplåning. 

Rubriken på samtalet mellan Arpi och Adamson lyder betecknande nog: Det svenska självhatets nationalism.

Att hylla Sverige och det svenska gör bara främlingsfientliga och sverigedemokrater, att vara nationalist är att vara brunsmetad. 

Intressant detta med våra föreställningar, vad som styr dem. Och hur lite styrmekanismerna görs till föremål för genomlysning och självkritisk reflektion. Vi struntar i praktiken i varför vi hyser de uppfattningar som vi gör. 

De sedimenteras och uppfattas som självklara, glider undan närmare observation. De får hållas ostörda inom oss.

Tankefigurer pratade Johan Asplund om, diskurser Michel Foucault (även om självdisciplinering). Ordningar som tas för givna och inte ifrågasätts, internaliseras av var och en av oss. 

Tanken flyger vidare.

Varför denna socialdemokratins undfallenher inför "brukspatronen"? Och varför har inte monarkin avskaffats, fast det på framskjuten plats i det socialdemokratiska partiprogrammet heter att så skall ske?

Kanske är jag ute på hal is när jag spekulerar i det djuppsykologiska och undermedvetna. Men min teori är att någonstans i det inre tycker man att brukspatronen ändå har rätt att underordna en.  

Man kanske vet genom skolning och politisk aktivitet att det inte är rätt, men det känns så på ett djupare plan. Och man lyfter inte sin hand mot den som man undermedvetet anser äger denna rätt. Den inre fienden låser fast näven. 

Och inte ger man sig på monarkin,  detta fina herrskap som vet hur bete och uppföra sig! Om än med en egendomlig figur på tronen som gång på gång skämmer ut sig. Mössan av! Plebej, vet din plats. 

Som när den förre svetsaren kryper och kråmar sig inför monarken. Underklass förblir underklass, även om den kallar sig "statsminister".

Jag tror att min provisoriska teori - den föddes i Konsul Göranssons Sandviken, när jag vardagligen omslöts av den socialdemokratiska familjen och inifrån kunde iaktta den - kan bidra till sökandet efter en förklaring varför motstånd och uppror uteblir.

Varför uppgivenhet och undfallenhet fortsätter att regera, individuell och kollektiv självförnedring. Retorik och slagord räcker inte för att bryta detta förtryckande tillstånd, det måste nog till mångårig psykoanalys.