Jörn Donner med egna ord

 

 

"Att simma motströms är en livsuppgift. Den tar på krafterna." (Jörn Donner)

Boken ifråga, lånad och läst "strömmande”, kom ut 1980. Jag klämde den ganska så snart efter utgivning. Utan att Jörn Donner tillhörde mina prioriterade läsval. Den skeptiska bild jag skapat mig av honom föreställde en slängig, storkäftad posör. Alltid cigg i nypan. 

En de finkulturella salongernas välkammade gossen Ruda, kittlande en bildad borgarklass. Provokationen som självändamål. Kände jag rentav igen mig själv i det sista? 

I SVT värd för ett pratprogram. Den oförliknelige landsmannen M A Numminen, gjorde musik av Ludwig Wittgeinsteins kryptiska Tractatus, en av gästerna. Donner, blossande på en cigarett, framkallade en folkstorm genom att i rutan servera kräftor och brännvin. 

I snapsglasen, fylldes på så fort det började bli tomt, endast vatten och inget annat dock. Men det visste inte populasen.

Kompis med allsmäktige filmfursten Harry Schein. Chef för svenska Filminstitutet. Jag har, förresten, "råkat" se ett par filmer med Donner som upphovsman. Tjiitdåliga. Gift en period med vacker svensk skådespelerska. Lång lista böcker, mycket produktiv. 

Jag har inte läst mycket av Donner. Naturligtvis hans Rapport från Berlin (1958). Den var bra, lyhörd gentemot en suggestiv, kalla krigets huvudstad. Tyskland som kulturnation, med Goethe och andra giganter, ägde Donners odelade sympati.

Det har varit, måhända förklarar det att jag inte fördjupat mig i hans författarskap, något med hans stil som känts oavslutat i en negativ mening. Annars kan ju det ofärdiga och prövande vara spännande. 

Poeten, ännu mer aforistikern, Vilhelm Ekelund, till exempel, var noga med att markera att hans skrivande var ett pågående projekt. Slutgiltig punkt sattes icke. Alla böcker formsäkra instanser i ett etiskt och estetiskt sökande.

Den brist på tålamod som Donner vittnade om delar jag med honom, den existentiella rastlösheten. Även om han var vattuman, jag är våg. 

Plötsligt komma på att nu dags att sluta med det man upptas av, börja på något nytt. Som Lars Molin i filmerna och tv-serierna. Associationen flyr till honom. Förlåt utvikningen.

En av hans nära medarbetare, dramaturgen Gunilla Jensen, vittnade om detta i boken med den särdeles passande, dubbeltydiga, titeln Lars Molin - mitt i berättelsen (2015). 

Molin fixade stora pengar till sina produktioner, dök utan skyddsnät ned i filmandet, en veritabel arbetshäst denne Lars - men tröttnade alltid på sluttampen. Om än fullföljde, kastade aldrig in handduken.

Ett konstnärligt geni, forne vägmästaren och Östhammarbon. På näthinnan den frustande, oförlikneliga Badjävlar med Sveriges skådespelarelit, anförd av Ernst Günther, paraderande. Detsamma, geni, kan icke sägas om Donner.

Kanske läser man olika beroende på när man läser. Och var man befinner sig i livssituation och ålderstrappa. Påverkas gör jag av att jag inte för så länge sedan fastnade i en dokumentär med en Joe Biden-stapplande, åldrad Donner. Butter och snar till ilskna utfall. 

En grumpy, old man. Så där som gamla gubbar lätt blir. Jag är likadan. Vresig för alls ingenting. Morrar och svär med stela ben och gammfötter över strumpor som korvar sig och inte bara låter sig träs på. Irriteras av prostata-uslingens nattliga påhälsningar. 

Jag, Jörn Johan Donner, född den 5 februari 1933 i Helsingfors, Finland gavs således ut för fyrtiotvå år sedan. Men jag läser den som vore den nyutgiven, aldrig öppnat den förut.
 
En bok om skrivandet. Sådana böcker kan vara påfrestande för andra än dem som skriver själva. För de senare kan de fungera som "industrispionage". Stjäla knep och idéer.

Eller vara kul, som när Göran Tunström, var det väl, lämnade ifrån sig en bok om att han led av skrivtorka och inte kunde skriva. Häpp!

Donner levde sitt liv skrivande. Vi släpps in i hans skrivarvardag, delges hans reflektioner om skrivandets allt annat än friktionsfria leverne. Självkritiskt, ärligt och uppfriskande. Gliringar åt kollegerna, de manliga konkurrenterna på parnassen, Christer Kihlman och Henrik Tikkanen. 

Svårt inte höra Donners typiska röst i texten. Det finlandssvenska timbret.

Inte den Donner jag tidigt skaffade mig en medialiserad kändisbild av (och som han själv gärna medverkade till). Detta är Donner med egna ord - hans egen värld. Jag sträckläser. Förnöjs. 

Även om hans betraktelser över Europa och dess framtid känns daterade och inte så litet överspelade. Tyvärr, bör tilläggas. För hans dröm om en fredlig kontinent förblir tilltalande. Nu, när det krigshetsas och oskyldiga människor dödas helt i onödan. 

Sista meningen, filosofiskt balanserad, till Donner: "Leva är ett yrke, som det tar hela livet att lära."