Nazismens vintermånad

Det komplexa fenomenet ”autentiskt” förses i denna, till februari månad 1933 i Berlin återvändande, bok med en närmast smärtsamt påtaglig innebörd. Det rysliga som sker gör det så att säga inför läsarens ögon.

Det värsta med boken ifråga, om man kan säga så, för den som är förtrogen med Berlin och tagit sig runt i staden, är de exakt angivna adresserna. Där de för den nazistiska regimen förhatliga bodde. Och som samma regim avsåg att slå till mot.

Under läsandet växer en allt starkare, mörk känsla av att gator och stadsdelar i den tyska huvudstaden belägras av en väntan på den katastrof adressaterna hoppas, några till och med tror, inte skall ske.

Inte så få av de på adresserna hemmahörande bagatelliserar den sig upptornande faran, vägrar inse att den är dem livshotande. Söker skäl för att kunna se bort från den, försöker intala sig att de inte tillhör de hotade på svarta listan, lurar sig själva.

”Det är ju kommunisterna de vill åt, inte mig.” ”Visserligen är jag jude, men assimilerad, utövar ingen religion, går inte i synagogan.” Eller den fromma förhoppningen i förakt för de nya makthavarnas opolerade groteskhet: ”Vänta och se, det kommer att blåsa över.”

Snabbt går det, efter att Adolf Hitler med sin retoriska rotvälska utsetts till rikskansler i januari 1933. Februaris kalla vinterdagar infaller, Tyskland nazifieras. Utvecklingen mot det likriktande systemet löper på som utefter en snitslad bana. 

Varningsignal på varningssignal. Förordning på förordning. Yttrande- och åsiktsfrihet sopas tillsammans med övriga medborgerliga rättigheter bort. Demokratin avskaffas steg för steg. 

Socialdemokrater och kommunister kan inte enas till ett samlat motstånd. På gatorna härjar SA:s brutala brunskjortor. Våldsamma sammanstötningar. Dödsskjutningar. Riksdagshusbranden fungerar som en dörröppnare för nazisternas maktövertagande. 

Opportunisterna, medlöparna. De som vill rädda sitt eget skinn kryper fram. Gapar mot judarna. Eller bara tiger och hukar sig.

"En riktig tysk är ingen intellektuell", skrålas det. Bokbål anställes. "Entartete Kunst" bannlyses. Hets mot de  författare och konstnärer som regimen förtecknat som fiender. De vill inte emigrera, älskar sitt Berlin, kan inte för allt i världen tänka sig ett liv någon annanstans. 

Dramatikern Bertolt Brecht, med sina "samhällsfientliga" pjäser som förbjuds, en av dessa som tvingas i ofrivillig flykt. I hans fall från land till land, en tid i Sverige, i takt med att Hitlers trupper förflyttar sig i Europa. 

Den från Leipzig bördige Uwe Wittstock är så flyhänt med pennan - det märks att han förutom författare är journalist - att jag kan intet annat än sträckläsa. Med hjälp av dagstidningar, dagböcker och biografier rekonstruerar han levandegörande händelseutvecklingen. 

Det avgörande sker under blott en månad, därav bokens titel. Så snabbt kan det som tycktes orubbligt, humanismens Tyskland, monteras ned. Poeternas och filosofernas hemland ersätts av bödlarnas och mördarnas. 

Upptrappning dag för dag. Den statsdirigerade terrorns satanismer. Arkitekter Göring och Goebbels. Den förre, med makt över polisväsendet, skräder inte orden: det handlar inte om juridik, inte om att skipa rättvisa, endast att döda och förinta. 

Wittstock förmedlar en fasansfull känsla av samtidighet. Han lyckas med det som, mig veterligen, ingen annan tidigare förmått på samma inlevelsefulla sätt. Får det att framstå som att du är på plats, i händelsernas centrum. Ögonvittne - utan att kunna ingripa. 

Inte mycket behöver han lägga till av dramatisering för att det skall krypa i en. Ännu mer eftersom du sitter med blodigt facit i hand. Man ville ropa till de tvehågsna: ”Packa väskan fort som attan och dra! Innan det är för sent.”

En som länge tvekar är Heinrich Mann, Thomas bror, han som fångade den preussiska lydnadsmentaliteten i boken ”Undersåten”. Trots att han noterar att hemmet är bevakat, borde fatta att klockan tickar. 

Men så smyger han sig till sist ut ur fosterlandet, maskerar att han går i landsflykt. Lyckas ta sig till Frankrike. Dagen efter knackar SA på dörren. I sista stund undgår han bödlarna.

Samma sak med den av nazisterna innerligt hatade satirikern George Grosz. När SA väl kommer för att hämta honom är han strax dessförinnan utflugen. Lägenheten tom.

Andra hinner inte undan. Några föregriper mördarna genom att själva ta sig av daga. När alternativet exil inte längre existerar.

BOKEN. Uwe Wittstock: "Februari 33. Litteraturens vinter" (Nirstedts 2022).