Min mamma var duktig på att "brassa käk" - som di modärna säger. Alltid traditionell svensk husmanskost på menyn. Kåldolmar hennes specialitet, mammas paradgren! Hörde till att hon skulle truga, uppmana att ta om. Först efter minst två backningar var hon nöjd.
Fint dukat ett måste. Även till vardags, ögat skulle ha sitt. Fullkomligt otänkbart att langa fram en plastask med margarin, bara så där, på bordet. Blasfemi!
Nä, riktigt smör skulle det vara. Ännu mer när Bregott och Flora - vem kan för övrigt glömma reklamfilmerna för det senare med Ernst-Hugo och Margareta Krook i huvudrollerna? - gjort sitt intåg.
Runmärkt smör upplagt på blommig assiett mammas "koncept". På högtidsdagar, såsom vid konfirmation eller realexamen, med lämpligt verktyg rullat till räfflade kulor.
Vid de tillfällen hon reste bort på uppdrag av arbetarrörelsen, husmodersföreningen eller kyrkan tillagade hon ordentligt med "krubb" (pappas uttryck) innan avresan till pappa och mig. Så vi bara hade att plocka fram och värma. Båda fullfjädrade noviser vid spisen.
En gång fick pappa för sig att bjuda sonen på restaurang. Valet föll på Krubban som stället fyndigt (minns pappas "krubb") hette, granne med Statt. "Ta nu precis vad du vill!" Lamm lät gott, så det beställde jag. Dyrt så det förslog.
In från köket bars en portion, tillräcklig för mer än en gäst, med något obestämbart slemmigt som simmade omkring i grönaktig sås på tallriken inför den skräckslagne gossen. Efter det aldrig mer lamm.
Gratis skollunch hade endast barn till skiftgående föräldrar rätt till. Men när mamma vid ett annat tillfälle var förhindrad stå vid grytorna, ordnade hon så att jag fick äta tillsammans med de andra barnen.
Utspisningen skedde på Valhalla, anrik byggnad med speciell arkitektur från 1908. Uppförd av företaget i syfte att maskinslavarna i densamma från och till skulle utfordras (!) med några droppar kultur och underhållning. Men ingen klassamarbetets bruksanda förstörande politik!
På Valhalla arrangerades blöta skoldanser under min tid. 60-talets idoler, såsom Lee Kings, Hep Stars och Shanes, intog scenen.
Pölsa på menyn! Kunde inte föreställa mig något äckligare. Vad göra? Nöden har ingen lag. Plattade till den gråsiktiga "uppkastningen" med hjälp av en pytteliten sidotallrik ämnad för bröd och grönsaker. Försökte dölja den svällande ohyggligheten under den sistnämnda.
På darrande ben närmade jag mig kallsvettig, lunchtimman förbi, snart skulle det ringa in, de bistra mattanterna, utrustade med bländvita rockar och röntgenblick, för att lämna från mig använda tallrikar och bestick. Klarade mig, puh, utan att avslöjas.
För mamma var maten, födan, central. En gång ringde jag henne från Upsala. Sonen riktigt under isen, mådde tjyvtjockt. Förde, stapplande med orden, fram att jag hade det pyrt. Inte visste något som helst råd. Knäpptyst en kort stund i andra änden. Sedan: Har du ätit?
När jag nu läser litteraturvetaren och akademiledamoten Anders Olssons Eklunds hunger, snablar vilken krävande bok, ingen du slukar (!) på en kafferast, kommer jag osökt att tänka på utfordrandets centrala roll i Sandviken.
Den estetiskt asketiske Vilhelm Ekelund sökte hungern, i en vidare betydelse nota bene, för sitt skapandes skull. Men mat måste man ha, skulle mamma med eftertryck betonat. För dagens slimmade, självsvältandets, ideal skulle hon inte ha något som helst till övers.
Bild: matspar.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar