K var kollega till mig. Nationalekonom till professionen. Ultraliberal i sin samhällsuppfattning, marknadshängiven. Med sina idoler bland de marknadsfundamentalistiska professorerna i nationalekonomi.
De stora grabbarna, bland dem Ingemar Ståhl, som förläst sig på Chicagoskolan med frontfiguren Milton Friedman. Den sistnämnde "stålbadsrådgivare" åt president Reagan och Pinochet i Chile.
Friedman tilldelades 1976 Kungliga Vetenskapsakademiens "ekonomipris". Ett prisande som väckte mycket stark kritik mot samma akademi.
Omtyckt var kollegan av de föga vänstervridna studenterna på den högskolans ekonomutbildning han, liksom jag, var knuten till. Tveksamt om han alltid respekterade rågången mellan vetenskap och ideologi.
Nationalekonomin hette ju, inte för inte, politisk ekonomi en gång i tiden. Karl Marx kände sig föranledd skriva monumentala Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie.
I flera avseenden var han en frisk fläkt min kollega, vasstungad. Skarp i bollen som få. Jag vill minnas att intelligensundersökningar av "68:orna", bland dem K, i Styrelsen för psykologiskt försvars regi visade att de var vida överlägsna högersinnade jämnåriga.
Sådana politiska broilers som de senare statsråden Bildt och Unckel.
K var benhård stalinist. Medförfattare till en bok där Stalin hyllas på ett vördande, nära jag skrev motbjudande, sätt. Jag letade i mina hyllor, hittade och och lade fram mitt gulnade exemplar av boken på högskole-institutionens köksbord.
Fråga mig inte varför, vem intresserad av dylik dogmatisk rappakalja? Men kände mig trött på honom och hans nyliberala svärmerier.
Det arrangerades en kvällsseminarieserie utanför högskolans ordinarie program under rubrik ”Marx vid brasan”. I forne regementschefens, högskolan belägen på det som en gång var I14:s område och inhyst i de gamla kasernerna, tjänstebostad med öppen spis.
K inledare en av kvällarna. Berättade vältaligt om sitt förflutna, av marxistiska skrifter impregnerade, vänsterengagemang.
Men så kom den. Hans "hjärtknipande" syndabekännelse. Inte ett öga torrt bland oss åhörare.
Under ett studiebesök i Nordkorea (diktaturen finansierade besöket skulle jag tro), där han fått höra offentliga lögner om hur Kim Il Sung var geniet bakom all världens underverk, vaknade han ur sin om religiös tro påminnande förvillelse. Insiktens bleka ögonblick.
Hux flux var han inte längre stalinist! Heureka! Vandringen mot Canossa, sedan den rakt motsatta politiska extremen, var inledd.
Jag reagerade surt på den patetiska berättelsen med sedelärande pretentioner: "Du beskriver ditt uppvaknande som en blixt från klar himmel. Plötsligt var du förändrad. Föregicks det inte av ett kritiskt reflekterande?"
Han tog illa vid sig, stalinisten som över en natt blev ultraliberal. Men behöll den vildvuxna Stalinmustaschen.
När jag läser Magnes Utviks Med Stalin som gud (2011) påminns jag osökt om K, samma andas två barn. Den i medelklassfamilj i Värnamo uppväxte Utvik beskriver i detalj hur de inavelsaktigt höll på i en av bokstavsvänsterns förgreningar.
Även om boken har några år på nacken förmedlar den viktiga erfarenheter som får mig att tänka Knutby och Jonestown. Mekanismerna bakom sådana, den mottagliga individen hjärntvättande, "communities". Därigenom är den inte tidsbunden. Och en varningssignal.
Det låter inte klokt. Vilka var de förblindade som inbillade sig att de utgjorde ett avantgarde, skulle göra väpnad revolution i Sverige och införa proletariatets diktatur?
När Utvik, boken är ett slags avbön, söker gamla kamrater för en tillbakablick, avböjer de. Skäms väl. (Utvik anonymiserar av missriktad hänsyn vissa av dem.) Borde. Kanske skyller på ungdomlig vilsenhet.
Utvik själv var inte lastgammal när han predikade om revolutionen och fördömde "revisionisterna".
Europas fattigaste land, det underutvecklade Albanien, var den nation Utviks kommunister ansåg välståndets rika Sverige skulle efterlikna. Man tar sig för huvudet åt dylika stolligheter.
Nå, jag stötte ihop med bokstavsvänsteristerna i Upsala mot slutet av 60-talet. (Utviks svärmerier inföll på 80-talet.) Men att jag, om än med hjärtat åt vänster, skulle ha anslutit mig och underkastat mig krav på obrottslig "partidisciplin"? Aldrig i livet!
Inte med min uppväxt i den socialdemokratiska familjen, med tillgång till arbetarklassens kod. Jag vågar påstå att jag var och är politisk realist. Svärmerier ligger inte för mig. Förutom tonårens, riktad mot söta jäntor i Sandviken. Förlåt.
Men, jo just det. Jag läste för ett tag sedan den hyllade journalisten Gunnar Lindstedt från Karlskoga, hans biografi betitlad Stålår (2020). Samma uppväxt som jag. Han lät ju sig ändå ”förföras”, fördummas höll jag på skriva. Kastade bort livstid på en politisk psykos.
Kanske måste man ner på individnivå, undvika svepande generaliseringar, för att försöka begripa vad som hände. Allt förvirrat tänkande.
Ett agerande med inslag av våldsdrömmar som byggde på att de "renläriga" och "mest medvetna" intalade varandra att man potentiellt ägde stor politisk betydelse. "Massorna" måste ledas.
Inte lockades arbetarklassen göra revolution, inte drömde den om socialism och proletariatets diktatur! "Titta på Ryssland", sade mina människor i Sandviken. "Ingen mat på borden och transport till Sibirien om du öppnar käften."
Rätt så många var de inom bokstavsvänstern. Kanske förenade av en längtan efter en "högre" livsmening och något att tro på. Isolerade från vardagsverklighetens folk. I isoleringen påbörjande en sekteristisk ökenvandring. Det är naturligtvis logiskt.
Jag förstår om Utvik bearbetar sitt politiska trauma. Nyligen har han visst utkommit med en bok om V, bearbetningen fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar