"Antingen så lever vi, eller så dör vi." Replik krokar sig fast ur en härlig, svartvit brittisk film från 50-talet. Som jag, samtidigt slukandes lakritsbåtar, njuter av i datorn om aftonen under gårdagens becksvarta höstmörker i Tversted.
Mörkret på den danska landsbygden är kompakt. Bryts av fönsterljusen från ett hus därute på heden. Vesterhavet mullrar i fjärran, hörs men syns inte.
Inget mörker som skrämmer, snarare värmer och omfamnar. Minns farsans uttryck som jag ofta lånar: "Mörkt som negerslagsmål i en tunnel." Det var på den förkorrekta tiden. Idag skulle väl farsgubben åka dit.
Inhämtar att Anders Lönnbro är död. Ännu en av alla dem som fanns där under alla år. Och som man trodde skulle finnas för alltid. Och ännu en fyrtiotalist. Den kryper för nära. Döden flåsar fyrtiotalisten, även i Skriftställarens fall, om än född sent i decenniet, i nacken.
Nyss begravdes vännen H, fyrtiotalist. Och fyrtiotalisten D, vaktmästaren i det hus jag flyttade till i Gefle 1991. Herregud, vad fort åren går apropå det sista årtalet. Jag kan känna panik. Vad måste jag bara hinna med innan skylten plockas ned? Rastlösheten kryper lätt i mig.
Jag hörde om järnverksarbetaren som ägnat hela sitt enda liv åt grottekvarnen Sandvik och var så tacksam för sin pension, blygsam skall tilläggas. Få betalt utan att arbeta!
Den ekonomiska aspekten, såsom tillhörande dem vars goda ATP-pension förskingrades av Godsägarn och kompani, hur beakta den?
Leva för dagen och strunta i att pengarna rullar, eller vara "försiktig" som min mamma sade? Hon, bruksjäntan, hade aldrig mycket kosing. Men generös med den hon hade. Snåla människor det värsta hon visste.
Jag minns hösten 1993, vi bodde på Alte Jacobstraße i Kreuzberg i Berlin. Det kunde vara livat och högljutt i huset, klackarna i taket, ända in i det sista. Klockan 22.00 måste det enligt reglementet, formellt formulerat anslag på en tavla strax innanför ytterporten, vara tyst.
Och exakt på klockslaget 22.00 var det knäpptyst, även om det sekunderna innan glammades. Lika tyst som i graven. Jag fascinerades av denna järnhårda, tyska disciplin.
Kanske förhålla sig så till livet, leva till varje pris, för att travestera Bo Widerberg. Högljutt och muntert ända in i kaklet, som det heter på nysvenska. Alla kommer vi ju att hamna på klockslag 22.00.
Antingen så lever jag, eller så dör jag.
Bild: Utsikt i skrivande stund från annexet där Skriftställaren sitter i sin korgstol om förmiddagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar