En spekulativ eftervalsanalys av varför S inte vill något

Den svenska fackföreningsrörelsen växte fram på 1800-talet. Vägledd av övertygelsen: ensam är svag, tillsammans är vi starka. Genom att organisera oss. 

Fackföreningarna skulle fungera som ”skolor i socialism”, enligt Axel Danielsson. En av de ideologiskt mest medvetna pionjärerna i arbetarrörelsens gryning, avled blott 36 år gammal. 

Marx och Engels förespråkade samma syn på facket som grundaren av tidningen Arbetet.  

Det nya samhället måste förberedas, långsamt byggas och erövras inifrån. Medan det gamla fortfarande står. Mullvadsverksamhet, utan att dölja den. Medvetandehöjande. Det "alla" organiserande facket spelandes en central roll i detta projekt.

Den brittiska forskaren Richard Hyman laborerar, utifrån en rad författare i ämnet, med en distinktion mellan en ”positiv” och en ”negativ” syn på fackföreningarna. Den positiva överensstämmer med Danielssons fackföreningssyn. Implicerande en politisk sprängkraft.

Den negativa knyter an till dem som tidigt som varnade för att fackföreningarna riskerade att reduceras till blott och bart "femöresorganisationer". 

Att den dagliga – och nödvändiga – kampen för bättre löner och arbetsvillkor skulle komma att överskugga mer långsiktiga mål. Det Lenin avfärdande benämnde ”tradeunionism”. Facket väl integrerat i det kapitalistiska systemet, ingen motståndare eller fiende till det. 

Numera en välsmord mbl-kugge inom detsamma, frestas jag elakt skriva. Med insikt om arbetsrättens disciplinerande karaktär, främst strejkförhindrande. Fredsplikt gäller under ingången kollektivavtalsperiod.  

Den senare bör enligt arbetsköparen bakbindande sträckas ut så långt det bara går, som efter SAS-piloternas "vilda" strejk häromsistens. 

Med Stefan Löven och andra fackföreningstoppar, som förfäktat att lönerna i vissa situationer måste sänkas för att ”rädda jobben”, i spetsen kan man väl knappast ens längre tala om femöresorganisationer. Lägg till den försvagning av LAS som LO ställer sig bakom.

Och arbetslösheten består, trots eftergifter. Utan att någon förmår göra något åt det. "Arbetslinjen" är och förblir en retorisk figur utan verklighetsförankring. "Gör din plikt, kräv din rätt" - i den växande gigekonomin?

Vi har att beakta en den socialdemokratiska arbetarrörelsen (partiet och LO-facket)  förändrande process på längre sikt. Den skedde inte över en natt. 

Arbetarrörelsen har på punkt efter punkt backat från det mer långsiktiga och visionära som i början bar upp den, skänkte den stolt identitet. 

Mer och mer har den inlemmats i och blivit en del av det bestående. Anpassningspolitik och pragmatism har ersatt visionerna. Urvattnad realpolitik, om ens det. 

I mina ögon är den senaste valkampanjen, med en ”lealös” socialdemokrati utan en egen, offensiv politik avslöjande. Strategerna trodde att det räckte med Magda, att hon skulle klara biffen med en förtroendeingivande image. Typ amerikansk presidentvalskampanj. 

Men tji fick de. 

Och så den bleka parollen "Vårt Sverige kan bättre". Fullkomligt intetsägande. Vem i hela friden kläckte den?

”Hvad vilja socialdemokraterna”, frågade August Palm retoriskt 1881. Ingenting, blir det spontana svaret från mig etthundrafytioett år senare. Förutom att behålla makten, stanna i Rosenbad. 

En twittrande, storstadsfixerad socialdemokrati, fjärran vardagsverklighetens folk med dess samhällsbild. Öppnande för SD. I mitt "röda" Gävleborg har SD tagit över på de klassiska bruksorterna. 

30 procent av LO:s medlemmar sympatiserar med SD, men LO fortsätter att stödja S med mångmiljonbelopp som tas av medlemmarnas kontingenter. 

Suhonen och andra "reformister" som drömmer om att rörelsen kan "renoveras", bli som förr, traditionellt "socialdemokratisk" som i fornstora dagar, kommer att tvingas tömma uppvaknandets bittra kalk. 

Socialdemokratisk politik är detsamma som att inte vilja något utmanande. Inte ens monarkin vågar man ge sig på. 1973 fanns absolut chansen, i ett radikalt samhällsklimat med starka vänstervindar. I samband med att den gamle konungen dog och "sportbilsprinsen" stod på tur. 

Men monarkin är kvar, den dag som idag är. Och kungafjäskandet förefaller mig, som inbiten republikan, värre  och mer motbjudande än någonsin.

Varför blev det så, att inte vilja någonting? Förr populärt bland vänsterns små bokstavsorganisationer att tala om förräderi. Fortfarande omhuldad tes inom Kommunistiska partiet, med minimalt politiskt inflytande. Fattar man om man, som undertecknad, följer dem i Proletären. 

Arbetarrörelsens politiska och fackliga ledare, adderade med hyresgäströrelsens, betraktas som usla förrädare, odemokratiskt agerande enbart i krasst egenintresse. En subjektivistisk, enkel och behändig förklaring. Lite väl enkel. 

Även om den inte helt kan viftas bort. Danske forskaren Ilja Wechselman var inne på samma spår. 

Redan 1911 utvecklade sociologen Robert Michels en det privilegierade fåtalsväldets teori i klassikern Zur Soziologie des Parteiwesens in der Modernen Demokratie: Untersuchungen Über die Oligarchischen Tendenzen des Gruppenlebens. Michels slutade som fascist. 

Kanske besviken över socialdemokratins förfallstendenser som snart lät sig urskiljas.

Det goda livet för den skattefinansierade ”representanten” är naturligtvis icke att förakta för den som åtnjuter det.

Kanske vågar jag, en smula spekulativt skall tillstås, söka en annorlunda förklaring via Adorno, Marcuse och andra som försökt baka in psykoanalysen i sin samhällsteori. En förklaring i en djuppsykologisk riktning, inte en konspirationsteoretisk. 

Absolut icke på något sätt legitimerande, vill jag bestämt understryka. Såsom uppvuxen i den socialdemokratiska familjen vill jag i första hand förstå vad som hände, utan att urskulda eller stryka över. 

En ansats som bortser från de "förtappade" som faktiskt agerar i egenintresse. För sådana finns, både i LO-toppen och annorstädes. Icke minst bland socialdemokratiska riksdagsmän som fifflar med bostadsbidrag och traktamenten, som SVT:s Uppdrag granskning avslöjade.

Någonstans i arbetarrörelsens själ sitter att det egentligen inte är rätt att göra uppror mot det som är. Djupt inifrån undermedvetandets mörker dikterar den inre rösten att de som äger den ekonomiska makten egentligen förtjänar att göra det. Makten blir självrättfärdigande.

Ett kollektivt mindervärdeskomplex opererar. Jag tyckte mig se spåren av det hos min salig mor, aktiv socialdemokrat i hela sitt liv. Något slags missriktad respekt för överheten och dess klassamhälle. (Enligt aktuella siffror har det aldrig varit så stora klyftor i Sverige som nu.)

Svårt att prata om detta komplex. Skamligt. Som om inget hänt sedan patronen allsmäktigt härskade på Bruket. Och man fortfarande underdånigt stod med böjt huvud. 

Och, slår det mig, vad berättar väl inte förre partiledaren, numera konsulten och bankstyrelseordföranden, Göran Perssons rikemansfasoner, inklusive herrgårdsbyggandet. Uppkomlingens strävan att bli som en av de "fina"? "Herrskapet"?

Efter vägen blev den röda den döda arbetarrörelsen, samförståndet ersatte konflikten. Även om Suhonen och de sista entusiasterna vägrar att infinna sig till begravningen.

Bild: youtube.com