På omslaget till Lars Forssells Oktoberdikter (1971) Vladimir Lenins målmedvetna nuna med sträng blick. Skulle vara otänkbart idag. När det ilsket bråkas offentligt om det så kallade Leninpris som varje år delas ut i Varberg.
Den excentriske hotellmiljonären Lasse Diding står för fiolerna. I år blide Carl-Göran Ekerwald pristagare. Ett något förvånansvärt val. Vad med kopplingen till ryska revolutionens hårdföre arkitekt? Men kanske inte nödvändigt.
Hur i hela världen kom Forssell på att han skulle skriva sina oktoberdikter, anspelande på den ryska revolutionen - med ett inte särskilt kritiskt anslag? Förlåt mig, men bortsett från hans poesi, fann jag honom tämligen opportunistisk. Lite av salongssocialist när det passade sig.
Akademien och dess aderton ledamöter hånade han å det grövsta så fort han fick chansen, med uttryck gränsande till oförskämdhet. Sedan lät han sig utan protester väljas in som en av dessa.
Nå, strunt med det. Från boken stannar kvar hans rader, fritt återgivna eftersom jag inte har tillgång till texten: "Jag måste använda ord när jag talar till er. Ni måste lära er lyssna till ord."
Andemeningen, bortsett från hänsyftningen på ett dåtida analfabetiskt Ryssland, var att han betonade vikten av att söka de korrekta orden. Sökandet, ansträngningen, nog det primära.
Viktigt att vara språkligt medveten. Inte slarva, göra det lätt för sig. Gäller inte bara poeter, förvisso.
Marie Cardinal vittnade i en populär och vida läst bok om ord som befriar. I den psykoterapeutiska kontexten. Orden som den psykiskt lidande hjälpande. Utan ord ingen befrielse. Men, nota bene, det måste vara den lidandes egna ord.
Terapeuten får inte lägga ord i hennes mun och ta över läkandets process. Terapins ord må aldrig vara bestämmande maktord.
Ord skapar inte verklighet, min position inte den filosofiskt idealistiska. Men ord definierar verkligheten. Och påverkar hur vi förhåller oss till densamma. Ord är därför aldrig oskyldiga, aldrig godtyckliga. Och förklarar att jag retar mig på slafsiga nyhetsuppläsare i SVT,
Idag går Sverige till val. Själv befinner jag mig i skrivandets stund på rödvit mark, närmare bestämt i Tversted invid det evigt brusande Vesterhavet i Vendsyssel, Nordjylland. I en skimrande trakt jag sedan decennier älskar och döpt till Krøyerland.
I mina öron ekar Magdalena Andersson som gång på gång mässar om en krigsvinter. Hon frammanar, jag kan bara förstå det som att hon syftar till det, en beredskapsstämning. Utan att vi, vad jag vet i alla fall, befinner oss i krig. Men förväntas agera som om vi vore det. Anpassa och ställa om oss.
Apropå krig. Omgrupperar sig eller retirerar ryssarna borta i Ukraina? Hörde om truppförflyttningar igår i dansk tv. Beror väl på vem man frågar. Ordens makt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar