Som om allt vore som vanligt

Det pastorala Tversted, med hjortar fridfullt betande nära huset, är beläget tryggt och avskilt på sidan om världen, kunde det upplevas som. En fredad plats på en krigisk jord. Udkantsdanmark som de säger i detta land om allt utanför Köpenhamn och Själland.

Enligt mediegurun Marshall McLuhan är vi alla utan undantag hemmahörande, genom massmediernas hegemoni, i den ”globala byn”. I den meningen är vi världsmedborgare. Även vi som uppehåller oss i Udkantsdanmark.

 
Samtiden existerar inte som något "i sig" att upptäcka, med ofiltrerad blick. Det vi kallar "samtid" är ett medialiserat fenomen, förmedlat och ofta som en berättelse. Och denna förmedling når ända hit till Nordjylland. 

Fast jag, ärligt talat, försöker att vända samtidens representationer ryggen. Utflugen till dansk landsbygd leva som David Henry Thoreau i hans Walden i Massachusetts. 

Ett annat uttryck från samma McLuhan, jag har alltid haft svårt att skänka det en klar betydelse: ”the medium is the message”. 

Att i huvudsak informeras via televisionen är att tvingas acceptera under vilka särskilda villkor ”budskapet” förmedlas. I den televisionerade, "snabba" och redigerade formen fungerar det ”överrumplande”. 

Svårt i ögonblickets uppslukande hets att mobilisera kritisk reflektion och distansera sig. Med risk för att du påverkas, jag höll på skriva ”indoktrineras”, utan att du hinner uppfatta när så sker. 

Kanske därför man fnyste "dumburk" en gång i tiden, ens tänkande "plattas till" av tv-tittande. Av alla i tv:n förekommande opinionsbildare. Katz och Lazarsfeld betonade de senares centrala roll, om jag minns rätt från mina studier på 60-talet i masskommunikationssociologi. 

I den skattefinansierade, miljardkostande SVT är rapporteringen från Ukraina tendentiös, understundom russofobisk. Kväll efter kväll sköljer den över en, bearbetar ens bild av kriget. Jag tittar därför på SVT:s nyhetssändningar så litet jag kan. 

I dansk tv ett inslag, producerat av en utsänd korrespondent, från nordöstra Ukraina där en folkomröstning hålls om människorna vill tillhöra Ryssland eller inte. Värdet av en sådan omröstning kan förstås diskuteras. 

Liksom de uttalanden som inför kameran görs av olika individer. De flesta det talas med är för att ingå i det ryska imperiet. ”Tryggast så”, som en äldre man uttrycker det.

Det bestående intrycket av detta inslag, vad som stannar kvar, är att livet där borta verkar pågå som vanligt trots att det är krig. Människor promenerar omkring. Går och handlar. Barn leker. Inga ljud från raketer. Inga sönderskjutna hus. En "sanningen" döljande mediabild?

Som om allt vore som vanligt. Och det slår mig, är det inte så vi alla, arma varelser, försöker att leva våra liv? Som om allt är som vanligt. Inget hotar. Kanske en nödvändig överlevnadsstrategi. 

Även om en filosof säkert skulle problematisera innebörden av "som vanligt". Talar vi om något slags "normaltillstånd"? Vad är i så fall ett sådant, något tillkämpat och krampaktigt? Något önskvärt? Finns någonsin det störningsbefriade "normala"?

Samtiden, översatt till krig och fasor, skaver och oroar. Sinnet förvägras all ro, ångest lurar. Jag söker förgäves fly dessa höstveckor invid Vesterhavet, tre och en halv mil från Skagen. 

Men det är inte som vanligt, inte som det brukar vara här i Tversted. Och det känns som om det aldrig mer kommer att bli så. 

Jag försöker att ordagrant minnas en dikt av Göran Sonnevi som han skrev under Vietnamkriget. Där han fångade hur vi levde våra vardagsliv under men långt från det grymma krig där borta i Asien som flimrade på tv-skärmen. Som om allt var som vanligt. 

Men vi kom inte undan. Inte nu heller. "Världen ser dig." (Göran Palm)