Till försvar för "68"!

Före detta kolleger uppdaterar mig kontinuerligt om dagens högskolevärld. Jag serveras inside information om värdegrunder, kränkningskulturer och ideologisk impregnering. Skakar på huvudet. Samtidigt som minnen föds. Så annorlunda det var!

Det är rätt att göra uppror! löd den uppfordrande uppmaningen när jag anträdde universitetet 1968. Kraftiga vänstervindar blåste genom det medeltida universitetets korridorer. I dagens näringslivsanpassade högskola snöd anpassning som påbjuds. 

Kunskapen förmodas vara "nyttig", inte samhällskritisk. Inget flum! Man studerar, inte för att förändra samhället, utan för att göra karriär inom detsamma och tjäna det. Studenterna förväntas höja sin "anställningsbarhet", för att prata samtida mumbojumbo. 

Den vägledande, retoriska frågan kunde hämtas från Peter Tillbergs tavla: "Blir du lönsam lille vän?"

Vi skriver 2022. Den förhärskande myten om 1968 bland dem som gjort avbön har gått i fördömandets tecken. Och i en psykologiserande riktning från föraktfulla som stod utanför. Borgarungar lekte revolution och gjorde föräldrauppror för att sedan, efter att tagit sitt förnuft till fånga, återvända till fadershuset.

Janne Scherman, Robert Aschberg, Peppe Engberg och andra nutida mediekändisar i etablissemangets sold. Bankdirektörer som Klas Eklund och andra med bakgrund inom bokstavsvänstern: SKP, KPML, APK eller FK.

Att baktala 68 utgör den politiskt korrekta hållningen bland dem som var med när det begav sig. Det hör till att "syndaren" ska "bekänna" att densamme deltog. Men att denne sedan länge tagit avstånd, efter att kommit till sans, "vaknat upp". 

Positionen inte särskilt intellektuellt anständig. Det är som om 68 kunde liknas vid en åkomma som man tillfrisknade ifrån. Ett annat uttryck för detta opportunism, vändandet av kappan efter vinden.

Jag är ganska unik bland mina generationskamrater. Jag har inte gjort en helomvändning och gått åt höger. Inte som Göran Skytte klätt mig i säck och aska, spelat rollen av flagellant, klagat och fördömt i högan sky. Varför skulle jag göra det? 

Det finns ju ett stolt arv från 68 att förvalta! Jag vägrar medverka till att det förskingras.

Utvecklingen inom universitetsvärlden är sorglig. Från visionen om det fria, kritiska och autonoma universitetet till det i praktiken förflackade och "avnämaranpassade". Från integritet till ideologiskt betingad undfallenhet.

Uppsala universitet 1968 - en härlig tid! Anti-auktoritär, intellektuellt stimulerande. Ingenting hölls för oantastligt av det som lärdes ut i föreläsningssalarna. 

Allt diskuterades och ifrågasattes. Det kritiska perspektivet på kunskapsförmedlingen var givet, atmosfären sjudande och intensiv. 

Vänsterstudenterna mer pålästa än föreläsarna, en mardröm för mer än en av dem. Avancerade författare lästes vid sidan av kurslitteraturen. Förutom Marx Marcuse, Horkheimer, Adorno, Sartre, Lukács med flera. 

Nu för tiden läser studenterna enbart kurslitteratur - i bästa fall. Och försöker ta sig igenom studierna så fort och enkelt som det över huvud taget går. Intellektuell lättja bara förnamnet.

Orsakerna till vänstervridningen flerfaldiga. Plötsligt var tiden mogen för ett revolterande: den stora efterkrigskullen förvandlade det småskaliga universitetet till ett massdito. Proletariseringen av akademikerna började anas. 

Välfärdssamhällets andliga tomhet och dess baksida (den stora gruvstrejken på LKAB i faggorna) lyste igenom och imperialismen visade sitt rätta slaktaransikte, med USA:s angreppskrig i Vietnam.

Oavsett den sociologiska och politiska bakgrunden till 68 kvarstår som det mest intressanta, enligt mitt förmenande, att jämföra det intellektuella klimatet inom högskolevärlden i dag med hur det var då. Det utfaller solklart till det förflutnas fördel. Det är inte att romantisera. 

Det var en det kritiska tänkandets, reflekterandets och diskuterandets tid. Avarterna som förvisso förekom var inte huvudsak. De speglar inte det väsentliga, det friska i själva andan. Arvet.

Jag minns den tyske studentledaren Rudi Dutschke som från filosofen Ernst Bloch hämtat och inspirerats av teorin om "upprätt gång". En teori med rötter i upplysningen och hos Kant. 

En teori om människans befrielse genom eget tänkande, vår befrielse kan bara vara vårt eget verk. En parafras på Marx tes om att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. 

Den sig själv bildande och ifrågasättande, sig själv därmed bemyndigande, människan går upprätt - endast hon.

För mig handlar 1968 om exakt detta. Vägran att bara falla in i ledet. Hungern att skaffa sig redskapen för att subjektgöra sig själv, bli autentisk. Därmed ta ett verkligt samhällsansvar som gagnar utveckling och demokrati. Ljusår från dagens enfald och krypande för makten.

"Samtiden är onödig", hävdade Jan Myrdal polemiskt. Bäst förvaltas arvet från 68 av sociala krafter utanför universitetet. Alla de som i olika utomparlamentiska former försöker göra sina röster hörda, inte bara finner sig i sakernas tillstånd. Inte accepterar den eländiga samtiden som något oundvikligt. 

Så länge dessa utomparlamentariskt finns, lever sextioåttaandan. Någon ny vänstervåg på universitetet lär jag inte få uppleva under min livstid. Glädjen över att ha fått uppleva 68 kan dock ingen ta ifrån mig.

Och det är fortfarande rätt att göra uppror!

Bild: Utbildningsminister Palme möter röda studenter. (c)avemark.se