Jag vill välja ett annat folk på söndag!

Två av mina husgudar, som jag ständigt återvänder till för förklaringshjälp, heter Michel Foucault och Johan Asplund. Med hjälp av den förste fördjupas förståelsen av hur människor agerar, snarare inte agerar, med hjälp av begreppen normalisering och självdisciplinering. De två hänger ihop.

Normalisering innebär att vi upplever det som vi inte borde uppleva som normalt och naturligt som om det ändå vore det. Vi trubbas fortlöpande av, resignerar och finner oss i sakernas tillstånd, anpassar oss efter dem. Tag dödsskjutningarna i Sverige. Eller inflationen. 

Genom självdisciplinering, att vi fogar och lägger band på oss, hjälper vi normaliseringsprocessen på traven. I den meningen är vi våra egna motståndare.

Från sociologen Asplund lånar jag begreppet tankefigurer. Dessa låser in oss i vad vi uppfattar som att det som är, det är också det enda som kan vara. Något annat är inte möjligt att tänka eller föreställa sig, det tillåter inte tankefigurerna. 

Instinktivt, utan längre reflektion: Hur skulle det se ut om vi gjorde så? Eller: Hur kan du tänka på det viset? Under uppväxten i Sandviken matades jag med detta. 

I min hemmaregion, storfabrikernas, bromsas den människorna emanciperade utveckling som borde ske. Självdisciplineringen - att vi håller tillbaka och förminskar oss själva - tar sig här uttryck i inlärd hjälplöshet. 

Inget förmår vi på egen hand, någon annan måste göra det. Det ropas på den utifrån kommande "frälsaren". Denne kan segla in förklädd till en gigantisk batterifabrik. Hälsas med jubel och skattelättnad.

När människor klagar på politikerna, med all rätt, eller ondgör sig över maktens megafoner journalisterna, också med all rätt, brukar jag inflika: "Det är inte politikerna som är det största problemet. Inte heller de okritiska journalisterna. Det är folket." 

I den konstgjorda "elkrisens" dagar - Sverige exporterar ett elöverskott - börjar nu detta fogliga folk tipsa varandra om hur man ska spara på el. Sluta duscha. Raggsockor på. Inflationen hanteras genom att söka billiga varor - eller avstå från det man annars köper. 

Nato-Magda målar fan på väggen genom sitt tal om en "krigsvinter". Alla sitter i samma båt och alla måste "hjälpa till". Blir S kvar i regeringen, lär de väl lansera en "beredskapsskatt". Finansministern, som klev han ur ett av Jan Myrdals satiriska verk, har redan antytt en sådan.

Kollektiva protester? Som i Frankrike, Belgien, England? Glöm det. Vi är ju inte sådana, aldrig får vi nog eller är måttet rågat. I bästa fall knyts näven i byxfickan. 

Facebook, detta frustrationernas bottenlösa avledningssystem, tjänar makten. Vid datorn eller i mobilen höjer vi vår röst genom fingertryckningar, sedan är det bra med det.

Snart val. Jag grips av en oemotståndlig lust att vrida om vad Brecht sade i Berlin 1953 till makthavarna när de folkliga protesterna tagit sig våldsamma uttryck och slagits ned med vapen: "Om Ni inte är nöjda med folket, välj ett annat!"

Jag skulle gärna välja ett annat folk 11 september. Mer upproriskt, inte så förbaskat självdisciplinerat och lydigt. En makthavares våta dröm.

Fotnot. "Alla" jag pratar med ska rösta SD. Var göra av besvikelsen om SD hamnar i regeringen, börjar kohandla och kompromissa?

Bild: se.dreamstime.com