"Jeg er bange"

Jag såg för något år sedan en tv-dokumentär om en av Danmarks verkligt stora scenkonstnärer, Dirch Passer. Jag känner förstås till honom sedan långt tillbaka, men dokumentären gjorde bilden av honom fylligare. 

Jag berördes starkt av reaktionerna på hans ambition att ta steget från folkkär komiker till dramatisk skådespelare i en uppsättning 1961 av John Steinbecks Möss och människor.

I samma uppsättning förekom för övrigt en annan välkänd, älskad figur för den danska publiken: Ove Sprogøe från Olsen Banden (förlaga till Jönssonligan), nära vän till Dirch.

Vår egen Carl-Gustaf Lindstedt lyckades, som vi vet, ta det djärva steget med bravur. Vem kan någonsin glömma hans lysande prestation i Widerbergs tv-uppsättning av En handelsresandes död? Eller när han spelade Martin Beck. Minst lika bra som Peter Haber.

Men för Passer blev det platt fall, ett svidande sådant. Publiken förmådde inte se någon annan än den "lättsamme", välbekante Passer på scenen - den underhållande komikern. De skrattade gott åt tragiken i Steinbecks text, det blev helt fel. 

Passer tog mycket illa vid sig, föreställningen lades snart ned. Om jag inte är helt ute och cyklar så var han samma föreställnings producent. Kanske rentav finansiär.

Vad dokumentären inte informerade om var att kritikerna faktiskt höjde honom till skyarna, samt att han förärades ett prestigefyllt pris för sin insats. Frestande tänka att publiken, "verklighetens folk", var viktigare för Passer än Politikens och BT:s kritiker. 

Jag kliver in på det utmärkta stadsbiblioteket i Frederikshavn. Min blick faller genast på ett omslag till en bok liggande framme på ett bord: Dirch Passer i en faderlig (?) pose. En vink? Passer har nämligen länge funnits i mitt bakhuvud, liksom uppfordrande "knackat på".

Fråga mig inte varför. Vad det egentligen varit som dragit mig till, och att jag engagerat mig i honom, framförallt hans levnadsöde. Man brukar som bekant prata om "valfrändskaper". Tja. 

3 september 1980 dog Passer av en hjärtattack strax innan han skulle äntra scenen på Tivoli Theatret i Köpenhamn. Blott 54 år gammal. Kjeld Petersen, hans begåvade side-kick, gick bort 1962 endast 41 år gammal. 

De var som ler och långhalm. Danmarks Stan och Ollie, Helan och Halvan. Våra Åsa-Nisse och Klabbarparn. Side-kicken var omistlig för Dirch, denne sörjde svårt sin älskade Kjeld. 

Han höll sig, deprimerad, länge på avstånd från tiljorna. 

Man kunde se honom stryka runt på Köpenhamns gator iförd svarta solglasögon. 

Ett geni. Osökt löper associationen till Thor Modéen. Både djupt älskade av gemene man, men betraktades nedlåtande av de finkulturella stärkkragarna. 

Ingmar Bergman, ingen av mina favoriter med sina plågsamt tråkiga alster om överklassmumier, förtjänar hyllas för att han åt eftervärlden räddade de klassiska filmerna - sluta för guds skull kalla dem "pilsnerfilmer"! - med Modéen: "Han var ju ett geni!"

Berättelsen "Passer" är mytologiserad och skev, full av projektioner. Om honom sägs att han drack kopiöst. Man bortser från att han var nykter långa perioder. Och man bortser från hans perfektionism, hans seriositet. 

Ingenting lämnades åt slumpen av denne fullfjädrade yrkesman. Därmed visande sin månghövdade publik runtom i Danmark den största respekt.

Vad känner jag mer direkt igen av mig själv i honom? Vet inte. Jo, hans starka modersbundenhet livet ut. Och hans trygghetsnarkomani, vilken bör förstås på ett existentiellt plan. "Jeg er bange", som han sade. Jag också.