Vi betalar! Vi betalar!

"Folk är inte så dumma som man tror - dom är dummare." (Stickan Andersson)

”Jag hatar de likgiltiga!" Utbrast den italienske socialisten och originelle samhällsfilosofen Antonio Gramsci. Jag hör en uppfordrande underton. Denne intellektuellt välutrustade Gramsci som svartskjortornas brutala överhuvud Mussolini fruktade mer än någon annan. 

Gramsci kastades i fängelse, dömd till tjugo år, i syfte att knäcka den sturske som vägrade att böja sig. Men i fängelset förde han anteckningar, i mina hyllor hemma i Sverige står hans Prison Notebooks. Han lät sig inte tystas. 

Strax efter frigivandet, efter en fängelsevistelse under omänskliga förhållanden som tärt hårt på en redan bräcklig hälsa, avled Gramsci, 46 år gammal.

Italienaren har genom sina teoretiska begrepp, ”hegemoni” och andra, hjälpt mig att förstå något som förundrat mig ända sedan uppväxten i Sandviken: varför finner sig människor, varför protesterar de inte aktivt, varför detta mänsklighetens gissel lydnaden?

Men nu jag ger upp! Gramsci´s analytiska verktyg räcker i det speciella dagsläget inte till, lugnar mig inte. Frustrationen växer inför samtidens gränslöshet. Närmare bestämt: jag begriper mig inte på mina medmänniskors gränslösa undfallenhet. 

Deras "krismedvetande". Inget "varför", snarare resignerat "det är som det är". Gapa och svälj.  

Vi tittar på dansk tv, samma flathet här som i Sverige. Och de maktvänliga medierna blåser under. Människor tillfrågas inte om hur de tänker protestera mot inflationens konsekvenser i form av sämre levnadsförhållanden. Nej, de intervjuas om hur de bär sig åt för att härda ut. 

En afton berättar en ung kvinna ingående om hur hennes familj med barn och allt överlever på futtiga 1 000 danska sekiner i veckan. Hon får det att låta som ett ruskigt tråkigt nudelliv. Kanske tar tittare efter, kvinnan kan titulera sig "influencer", sponsras av ett nudelföretag.

Jag trodde i min enfald, har också alltid hävdat det, att danskar är mer frisinnade och upproriska än vi svenskar. Men hej, vad jag bedrog mig. De rödvita undersåtarna ”lagar efter läge” som man brukar säga. Vänder sig inte mot det pressade läget. Glöm det. 

En glatt leende poliskommissarie (!) tipsar i DR om hur man ska hantera ”elkrisen” med rusande priser. Anpassligt lämnar han konkreta råd. Samtidigt som han packar bilens bagagelucka full med torv, eller vad det är. 

Ingen deklarerar, apropå ohemult stigande matpriser när livsmedelskedjorna passar på att sko sig med hänvisning till Ukraina och Putin: "Vi planerar några sammansvurna att gå in i en matbutik och plocka på oss det vi behöver." 

Vi betalar inte, vi betalar inte som Dario Fos härliga pjäs hette. Men det var kampvilliga italienskor med råg i ryggen, det. Inte ängsliga, nordiska konsumenter med röda prislappar i blick, krampaktigt kramande en allt tunnare börs.

Ingen tillkännager heller: "Vi har startat en Facebookgrupp under rubriken 'Vi som vägrar betala elräkningarna'. Vi utgår ifrån att vi blir riktigt många. Och då kan de i profiter badande elbolagen känna sig blåsta (!)."

I Sverige har Nato-Magda, den avgående statsministern (vad det "högervridna" valresultatet eventuellt signalerar med avseende på foglighetsaspekten lämnar jag tillsvidare därhän), envisats med sin besvärjelse om en kommande ”krigsvinter”. 

Jag utgår ifrån att mina lydiga, snälla landsmän förbereder sig på bästa sätt, rättar in sig i ledet. Snart lär det bli brist på toapapper och makaroner, ullstrumpor och filtar. Huttrande människor kurar med nedskruvade element i sina bostäder. För "vad kan man annat göra?"

Nä, fy tusan och fy tusan igen! Ut på promenad ned mot Vesterhavet för att skaka av mig obehagskänslan. Den däringa ABBA-Andersson borde bytt "dum" mot "lydig" och "dummare" mot "lydigare". Man behöver inte vara dum för att vara lydig. Men det kanske underlättar.

Bild: skanskateatern.se