Den lilla byn Gästrike/Hammarby (urinnevånarna säger bara Hammarby) några mil från Sandviken luktade sulfit, eller om det var sulfat, från den kontinuerligt producerande grottekvarn som sedan många år är nedlagd.
Där tyckte jag som barn mycket om att vara, hos Irma och Brynolf som betedde sig mot mig som jag ville att vuxna skulle bete sig: jag lämnades ifred med mitt.
En höjdpunkt var att i Folkets Hus se filmer på matiné med radarparet Åsa-Nisse och Klabbarparn. Nå, radarpar och radarpar. Men en viktig side-kick, som vi säger nuförtiden, var den senare till den uppslagsrike huvudfiguren.
Det blev några filmer där i Folkets Hus tillsammans med högt skrattande likasinnade, både vuxna och barn. I den knökfulla salongen prasslade vita godispåsar från kiosken, stämningen hög. Han var ju bara för tokig, den där Åsa-Nisse, med sina uppfinningar och upptåg.
Men det tyckte inte filmbesserwissern Nils-Petter Sundgren som hånfullt - jag höll på skriva folkföraktande - avfärdade den folkkäre.
Häromdagen ännu en Åsa-Nisse att lägga till min digra samling: "Åsa-Nisse i agentform" från 1967. Med handlare Sjökvist som hemlig agent, rena James Bond i småländsk terräng, förklädd till kvinna. Bara en sån sak.
Filmen tar oss till Stadshotellet i Eksjö och en munter tangoafton. Samma kväll framträder Mikael Ramel och Steampacket, liksom Anna Öst. Snoddas Nordgren dyker upp i Sjökvists bod, sorterande potäter.
Carl-Gustaf Lindstedt som radiopirat, i samma kläder med pinglor och allt som han bar i Hylands Hörna där han titt som tätt dök upp som Gubben i lådan.
Någon, inte lika frälst på Åsa-Nisse som undertecknad, kanske skulle frestas grymta: Men vad i Smålands allra mörkaste skogar är det här? Ofta hänger ju en scen inte ihop med nästa, vem har klippt och vilken är den konstnääärliga idén bakom det hela. Jag bara frågar.
Just denna film regisserade Arne Stivell, annars tror jag Ragnar Frisk höll i tyglarna. Eller lät bli, om man säger så.
Nå, hold your horses. Jag föreslår att du ser dessa filmer som collage, eller som när du tittar i ett fotoalbum. Något slags röd tråd finns, men det är allt. Njut av varje bild, i detta fall varje sekvens. Inse charmen i fragmentarisk estetik. (Visst lät det flott? Jag kan, jag också.)
Och jag föreslår vidare: istället för att rikta en kritisk blick mot Åsa-Nisse, rikta den mot dig själv. Varför måste filmer och världen hänga ihop enligt dina riktlinjer och ditt subjektiva tycke? Spänn av.
Men nyfiken är jag på hur mycket John Elfström, som gjorde en lysande roll som procentare i en filmatisering av "Swedenhielms" och visade vilken stor karaktärsskådespelare han var, fick betalt.
Jag sporde en filmvetare - märkligt yrke, by the way - som jag känner. Han stod genast beredd att servera mig en massa krångliga filmteorier han med dyra studielån insupit på universitetet, men kunde inte svara på en enkel fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar